måndag 3 december 2018

...mitt regnbågsfärgade paraply

Det är ett statement. Mitt regnbågsfärgade paraply. Jag köpte det alldeles intill Prideparaden i somras. Happy Pride.

Jag bär det stolt mot skyn när regnet faller. Paraplyet är ett skydd mot väta. Precis som regnbågsfärgerna borde vara ett universellt skydd, en proklamation, en påminnelse om att det fortfarande inte är självklart - men borde vara - att få älska den man vill och gestalta sitt liv utifrån sitt inifrån.

Det finns säkert fortfarande mycket kvar att göra i vårt avlånga land. Det är lätt för mig - som inte på ett personligt plan tampas med frågorna - att tänka att vi bor i en accepterande del av världen. Den som kämpar vet bättre.

Men ändå, jämfört med många länder har vi kommit långt. Och det ska vi värna. Visa var vi står. Vad vi tror på. Hur vi vill leva och vilka värden vi har.

Jag älskar att bo i ett land som är öppet, där inte bara gamla traditionella äktenskap mellan man och kvinna accepteras. Och jag höjer mitt paraply stolt mot skyn när det regnar. Det är ett statement.

onsdag 28 november 2018

...Jonas Hassen Khemiri och Pappaklausulen

Jag tänker att det är bra att kunna gråta ibland för det visar att man har kontakt med sitt inre. Därför har det oroat mig en del den sista tiden att jag har långt till tårarna och sällan känner mig djupt berörd.

Så åker jag denna mörka novemberkväll till Farstastrandkyrkan för att lyssna på Jonas Hassen Khemiri. Han är inbjuden för att tala om sitt författarskap och för att läsa något ur sin nya roman - Pappaklausulen.

Han är totalt haussefri och talar okonstlat och uppriktigt om sin väg till författarskapet. När han berättar är det som om han trots vissa tidiga tvivel ändå alltid hållit sig nära sig själv, för att aldrig glömma vem han är och för att kanske lyckas skriva fram den han anar - den som vill bli till. Han är öppen o reflekterande. Han har inga lätta frågor. Inga självklara svar. Men nerv.

Jag tror att författarskap handlar om att komma till sig själv. Att se något, landa inuti, ta ut nästa steg. Och när Jonas Hassen Khemiri talar, då bränner det äntligen bakom mina ögonlock.

tisdag 27 november 2018

...händelseforskning

Dagboksanteckningar i drivor, årsalmanackor och lösryckta papper fyllda med text. Det är dikter o tankar o brev. Och ändå har jag just börjat sorteringen.

Jag tänkte att två högar blir lätt. En hög för livet innan barnen, och en hög för livet efter att de kom till oss.

Jag har tänkt att skriva kronologiskt om var vi bodde, var vi jobbade, var barnen växte upp och gick i skolan. Och sen när de unga blev vuxna och började studera på andra orter. Vilket år var vilket, och vad hände då och vad hände sen?

Jag tänker att det blir en hjälp för dem att få kläm på allt konkret och faktiskt som de varit med om under sin barndom och uppväxt. Det blir som ett faktaträd. Inte släktforskning. Men lite händelseforskning.

Jag vet att jag gett mig in i ett tidskrävande arbete. Men jag vet också att det blir en inventering och tillbakablick som kommer utkristallisera sig i ett nu. Och kanske de nån gång vill använda faktaträdet som grund för sina egna berättelser. Eller helt enkelt bara ha det för att läsa.

måndag 26 november 2018

...att jag slutade snooza och fick nya tankar

Jag ville få nya tankar. Ville skapa struktur i uppvaknandet och slutade därför snooza. Jag antog att om jag inte lade någon kraft på att var tredje minut bestämma mig för om jag skulle ligga kvar i sängen i tre minuter till eller inte så skulle min beslutsenergi gå till nya viktiga områden. Sagt o gjort.

Visst, nu kan man tänka som mitt favorituttryck lyder. Allt har sin tid. Det är möjligt att jag så småningom hade kommit fram till samma slutsats om några år. Men nu kom allt slag i slag.

Jag slutade snooza och började ta mitt pendlingsuttröttade beteende på allvar. Såg mig om efter möjligheten att provbo närmare Stockholm under ett år. Och vips - nu sitter jag här i min fina stora etta med kök och badrum och möblerbar hall.

Jag är helt övertygad om att min flytt var ett direkt resultat av snoo-no-no-ze.

Här har jag samlat alla mina dagböcker, anteckningar och utkast till diverse livstexter. Nu ska jag summera. Första steget - att sortera i två högar. Livet före barnen. Och livet med dem.

måndag 12 november 2018

...en magisk helg i Manchester

Sönerna o jag. På deras planhalva. Vi åker till Manchester med ett enda mål - att se derbymatchen City - United. Premier League. Etihad Stadium.

Dagen innan går vi guidad tur, besöker pressrum, behandlingsrum och top of - omklädningsrummet. Där står Pep Guardiola o Kevin De Bruyne. Ja, stora pappdockor då.

Resten av tiden - mat o pubar. Sönerna lär mig dricka Guinness. Vi vandrar i mysiga Northern Corner, käkar lunch på Common. Allt är bra och det bästa är kvar. Matchen.

Vi håller på City. Jag målar naglarna blå. Gör segertecken vid varje mål. Vi vinner.

Nästa dag på flyget har jag missat att boka plats i tid. Sönerna och jag sitter utspridda.

Mina naglar är blå och City-tröjan på. Läser länge en artikel om matchen. Stirrar på mittuppslagets kraftmöte - Citys Aguero och Uniteds svenske spelare Victor Nilsson Lindelöf. Sitter hela resan bredvid en yngling som ler vänligt mot mig. Sönerna väntar på mig när de klivit ur planet. De ler också. Och säger vem ynglingen var. Victor Nilsson Lindelöf.

torsdag 11 oktober 2018

...att förbereda flytt

Efter många års pendlande mellan Norrtälje och Stockholm har jag plötsligt fått ett erbjudande om att hyra en lägenhet i Söderförort. Jag kan minska min pendlingstid med åtta timmar i veckan. Bra.

Jag kommer hyra ut min lägenhet, min älskade borg, min trygghet och mitt bo, under cirka ett år. Jag kommer förhoppningsvis upptäcka att det bara är lägenheten jag hyr ut och att jag faktiskt kommer bära med mig borgen och tryggheten in i den nya bostaden. Där jag är blir mitt hem.

Tack och lov att det finns något som heter att hyra ut ”delvis möblerat”. Det gör att jag kan lämna en del grejer i Norrtälje när jag skalar ner min boendeyta till nästan hälften. Min kommande etta med kök är en fin liten bostad och genomvälsignad av en ung tjej med kloka värderingar och en kärleksfull attityd till sina medmänniskor. Det blir fint att överta lägenheten efter henne.

Jag rensar, röjer, sorterar. Ger till secondhand och till klädinsamling. Det som inte längre fyller en funktion för mig får vandra vidare.

onsdag 26 september 2018

...att inte ha någon magkänsla

Jag har ingen magkänsla. Allt sitter i huvudet. Jag listar ut. Tänker. Analyserar fram och tillbaka och drar slutsatser. Ibland tror jag rätt. Ibland tror jag fel. Men min intuition sitter i huvudet. Magkänslan som jag hör andra prata om den har inte jag.

Det är så konstigt för mig som är en extremt känslofylld o känsloanalyserande person att inte kunna relatera till att känna i magen. Jag känner allt i huvudet. Eller i hjärtat. Eller hela bröstkorgen. Sorg kan jag känna i hela kroppen. Total lycka också. Och när något är fel, och speciellt när den insikten kommer plötsligt, går det en ispelare från topp till tå. Huden stelnar till ett pansar.

Känna känslor kan jag. Det är härligt. Jag kan somna glad eller ledsen, lugn eller orolig, med distinkt medvetande eller diffust. Tanken klar, aktiv, konkluderande. Eller diffust obehag som ett för varmt täcke. Eller för kallt. Det är kanske det andra kallar för magkänsla.

Jag har ingen magkänsla. Kanske kroppskänsla. Men det mesta sitter i huvudet.

måndag 10 september 2018

...att samla sitt inre

Att skapa sammanhållning inombords. Få bort splittringen. Dra ihop sig mot sitt inre. Inte sprida utåt. Låta bläckfiskarmarna rullas ihop under kroppen. Liksom krama sig själv. Inte sträcka sig efter något annat. Det som är därborta, då eller sedan. Stanna upp. Vänta in. Andas.

Göra det som ger glädje i stunden och som håller sig kvar. När eftersmaken är söt. Inte bitter. Inte unken. Vara snäll mot sig själv. Tycka om sig. Älska sig, denna enda person som finns med från vaggan till graven. Att förstå att många år har gått. Att så många år finns kvar. Att samla ihop alla erfarenheter och inventera. Se över. Gå igenom. Sortera och rensa. Frammana små små bomullsmjuka landningsytor för oroliga tankar. Veta att de landar mjukt. Att de är just bara tankar. Inte fakta.

Tänka till, tänka nytt, tänka tillbaka. Besöka platser och lämna dem i frid. Lämna i fred. Sluta störa sig själv med dem. Köra in på en återvändsgränd där det inte går att vända. Att acceptera det och stillsamt backa ut från den.

måndag 27 augusti 2018

...ett steg vidare i sluta-snooza-projektet

Idag sprang jag inte ens till bussen. Jag gick som en helt vanlig medelålders kvinna som går till bussen i tid. Det ingår i min strategi att börja göra som jag tror att andra gör. Går upp, äter frukost, gör sig i ordning o tar sig sen till jobbet utan att fastna i funderingar. Jag tänker att om jag robotiserar mig en aning gällande det som ändå ska ske varje vardag kan det ge utrymme för nya tankar generellt i mitt liv. Nån slag mental fengshui.

Fortfarande kan jag fastna framför badrumsspegeln eller garderoben och börja filosofera över mina livsval, meningen med resten av livet eller vilka möjligheter jag har nu när inget binder mig. Men förvånansvärt snabbt har jag lärt mig att det där filosoferandet inte leder nån vart utan nu gäller det att göra mig i ordning om jag ska framåt denna morgon. Och framåt ska jag. Det är det som är hela vitsen med detta sluta-snooza-projektet. Nya tankar ska komma.

Och om jag sviktar där framför spegeln eller garderoben siktar jag mot jobbets cappuccino.

tisdag 21 augusti 2018

...att sluta snooza

Jag har slutat snooza. Det är ett nytt liv. När alla mina fyra larmenheter ringer samtidigt – då går jag upp. Det är helt fantastiskt. Efter alla år. Vet inte vad som hänt. Kanske jag bara bestämt mig.

Det svåraste är hur jag ska kunna motstå att gå till sängen igen. Så när jag står där borta vid fönsterbrädan och stänger alla larm talar jag uppmuntrande till mig själv om att det snart känns bättre. Så visualiserar jag ett taggtrådsstängsel som rest sig runt bädden i samma stund som jag klev ur.

Jag gör frukost i sömnen, duschar i sömnen och klär på mig i sömnen. Sen till bussen som jag i mitt nya liv inte missat en enda gång, och på tunnelbanan läser jag till och med Metro i sömnen.

Mitt lockbete är dagens första cappuccino på jobbet. Andra veckan i rad nu. Det går bra. Jag är stark.
Skyndar längs Vasagatan. Hjälper en vilsen man. Springer några trappor upp till kontoret. Snart kaffe. Men dörrnyckeln till jobbet passar inte i den förbannade dörren. Rycker och drar. Helvete. Aha. Fel dörr.

söndag 12 augusti 2018

...att semestern är slut

Semestern är slut. I morgon börjar jobbet igen. Härliga struktur.

Ja, jag vet. Om några månader när dagarna är korta o vinden kall o det är svårt att komma upp om mornarna, då kommer jag tänka tillbaka på semestertiden som en drömtillvaro. Att inte ha några tider att passa. Att inte behöva bylta på en massa kläder. Att bara kunna ta dagen som den kommer.

Men nu, nu längtar jag till jobbet. Arbetskamraterna. Uppgifterna. Arbetstiderna. Att ha något att hålla mig till. Inramning, avgränsningar, något återkommande. Att ha ett meningsfullt arbete, bra samvaro med kollegor och en tydlig början o tydligt slut på varje arbetsdag.

Fritid finns ändå, tiden för privat utveckling och engagemang. Och för mig är det helt klart så att mina utvecklingsönskemål har mycket större chans att bli verklighet när jag inte har all tid i världen. När jag först måste jobba o se till att allt rullar, och efter det arrangera privata göromål utifrån de tidsramar som jobbet ger.

Tänk att ha ett jobb. Härliga struktur.

fredag 20 juli 2018

...att cykla på Ven

Varje dag väller det in turister på ön som går upp för den långa branta backen från Bäckviken mot Mildahnsväg. Där i korsningen ligger cykeluthyrningen med uppemot ettusenfemhundra cyklar. Det finns stora, det finns små, det finns med och utan korg och det finns med olika antal växlar. Alla är knallgula. Det är ett gult hav däruppe på backkrönet.

Om dagarna fylls vägarna med dessa gula fordon. Det cyklas på led, det cyklas i bredd, det cyklas med o utan hjälm. Det cyklas kors och tvärs till alla sevärdheter. Alla hörn på ön ska kollas.

Jag är en av de där besökarna som vill komma åt varje vägsnutt. Många turer blir det. Och de bästa är turerna om kvällarna. Då har de andra dragit sig tillbaka till fastlandet eller till något matställe eller till sina hyrda rum.

Härligt ensam och ifred har jag cyklat i kvällssolens sken längs folktomma vägar bland fälten. Andats luften. Åt ena hållet sett Sverige. Åt andra hållet Danmark. Räknat rådjur, harar, någon igelkott. Grusvägarnas sång i mina öron.

onsdag 18 juli 2018

...att hälsa på Helge på Ven igen

Någon vecka innan min ankomst ringer jag Helge, berättar vilka dagar jag planerar vara på ön o frågar på ett excelarkmässigt vis vilken dag det kan passa att jag hälsar på honom. Han svarar att det bara är att komma förbi vilken dag som helst. Han är hemma. Men, försöker jag, passar det bäst på en förmiddag eller eftermiddag? Och han säger igen att det spelar ingen roll, det är bara att komma förbi närsom. Han är hemma.

När båten når hamnen och jag sen går längs landsvägen känner jag så väl igen allt och strax skymtar Helges hus. Jag går förbi men vet att vi ses snart.

Cyklar dit dag två. Dörren står öppen, jag ropar Hallå! Han svarar inifrån teverummet, jag kliver på. Han är klädd i jeans och en vit- och rödrutig skjorta. Hej-kram som gamla vänner. Jag slår mig ner vid köksbordet o han bjuder på rosenhagtornslikör - den giftröda. God som tusan. Och Helges gaffelkakor.

Vi kopplar på direkt. Han synar mitt ansikte tvärs över bordet och konstaterar, precis som förra året: Du är lik din mor.

...att bo på Ven i februari

Helge berättade förra året att han kört många turister med häst och vagn över ön. Och många har frågat honom om han bor här permanent. När han svarat ja på det har de suckat av längtan och sagt att Lyckans dig som får bo så här vackert året om. Och då har han svarat Välkommen i februari.

Han lutade sig över bordet och sa till mig att Visst är det vackert och visst är här fint, men i februari när det är snö och kallt och blåsigt och man inte ser en människa så långt ögat når då kan man känna sig riktigt ensam.

Jag lovade mig själv att ringa Helge i februari.

Jag åkte hem från ön, med massor av bilder och rapsolja och durumvetemjöl. Hösten kom, vintern kom och jag gick fortfarande och sög på karamellen att jag verkligen hade hittat de platser jag ville hitta på ön, och dessutom hade fått träffa Helge. Det var mer än jag kunnat önska mig.

Jag ringde honom i februari, sa att jag mindes vad han sagt om vintern. Han blev glad och välkomnade mig igen, ifall jag nån mer gång skulle komma till Ven.


...Helge på Ven

Helge är född på Ven, i sitt föräldrahem. Han växte upp på Ven, gick i skola på Ven, jobbade hela sitt yrkesverksamma liv på Ven. Han gifte sig här, fick barn här och blev änkeman här.

Han gör saft o likör o kakor. Han är huslig och har energi. Men benen sviktar lite och i år går han med rullator.

Han gick i skola i sex år, sen direkt in i jobb på Kungsgården. Hans första uppgift var att köra hästen som gick med räfsan bakpå för att stränga ihop höet på åkrarna. Så småningom blev det fler uppgifter. Han har förlöst många kor.

Han träffade sin Ella från fastlandet, hon flyttade till Ven, de gifte sig när Helge var tjugoett år - och giftermålet var det som gjorde att han då flyttade hemifrån. De flyttade in i den statarlägenhet som sedan blev min första bostad. De bodde där i flera år, de fick en son där och var gifta i sextiofem år.

Helge har kört turister med häst o vagn på Ven, guidat på Tycho Brahe-museet o guidat turister i gamla kyrkan. Det Helge inte vet om Ven är inte värt att veta.

...första mötet med Helge på Ven

Det var förra sommaren på Ven. Från tips, till tips, till tips följde jag vägen mot Helges hus. Hans dörr stod öppen och jag träffade honom redan ute på gården.

Jag presenterade mig, sade mina föräldrars namn, att vi bott på Kungsgården några år, att jag fått höra att han varit dräng där o kanske kunde minnas något. Han kom ihåg oss direkt. Denna åttioåttarige stadiga man med positivt nyfiken o varm blick bjöd in mig i sitt hus.

Vi satt i Helges kök. Han var ivrig o ville bjuda mig på något. Han tog fram sina hemmagjorda likörer. Det var likör på Syren, på Havtorn och på Rosenhagtorn. Den första var lila, den andra gulaktig och den tredje giftröd. Men jag förstod - Helge skulle inte förgifta mig. Så dukade han fram sina hembakta kakor. Gaffelkakor. Allt var gott o jag kände mig så välkommen.

Jag visade foto på mamma. Hon är sig lik, sa han. Han tyckte om henne. Sa att hon var en fin människa. Han berättade en del av vad han mindes. Vägde orden. Förstod att mitt möte med honom var viktigt.

...förra sommarens letande på Ven

Förra sommaren åkte jag till Ven för att samla ihop lösa trådar från min tidiga barndom. Jag visste endast att vi bott i en lägenhet i förlängningen av ladan som tillhörde Kungsgården.

När jag kom till Ön kände jag mig mycket tveksam o spörjande o alls inte frimodig. Jag vandrade runt, cyklade runt, läste de små vägskyltarna och kunde inte riktigt komma åt det jag ville. Vägen ner till Kungsgården var inte allmän väg och det stod Varning för hunden och visade verkligen att här var det ingen turistattraktion inte.

Annars överallt, varhelst man kan komma på något så fanns det ett café, en konstnärsbod, rapsoljeförsäljning invid en åker eller silversmidesförsäljning på privat mark.

Jag frågade Malvagårdens värd hur jag kunde nå Kungsgården. Han gav mig tips som ledde till en person som gav mig tips som ledde till nästa person som gav mig tips som ledde till, och så vidare och så vidare. Slutpersonen blev Helge. Han var dräng på Kungsgården i femtiosju år och han kom ihåg min ursprungsfamilj.

tisdag 17 juli 2018

...dagens schema på Ven

Eftersom mina ambitioner alltid är som högst dagen före brukar jag passa på att skriva ner ett schema för morgondagen så att jag liksom inte kan smita undan sen eller för att jag inte ska glömma nåt.

Igår noterade jag det tänkta i kronologisk ordning: Frukost, Silversmed i Kyrkbackens hamn, Pumpans Café, Kulturhuset, Köpa godis, Besöka Helge.

Jag vaknade strax efter elva o låg kvar i sängen en bra stund i självanklagelse över att planen var sumpad från början. Nåväl. Man är väl agil. Och det är ju trots allt semester.

Satt med frukost och kaffe en lång stund i trädgården. Sedan en lång stund på den inglasade altanen och manikyrerade mig.

Halv tre tog jag hojen till Kulturhuset och kollade en för mig helt oförståelig kollektion av målade verk och en helt bedårande skulpturuppsättning.

Cyklade till silversmeden, köpte örhängen. Måste ha nåt varje år från Ven. Köpte godis. Till Pumpans Café som hade slut på mat. Tog räkmacka på annat café, Mitt på Hven.

Så till Helge. Han fick godis, jag likör.

måndag 16 juli 2018

...Vackra Ven

Efter Ljungby tankar jag bilen och drar till Landskrona. Lyckas få den allra sista platsen på långtidsparkeringen, nära båten till Ven. Jag stuvar om lite i packningen och tar det viktigaste. Kläder för några dygn, böcker, anteckningsbok och iPad. Necessär, stretchband och Nescafé.

Förra sommaren besökte jag Ven för att nysta i lite historietrådar. Allt var så andaktsfullt och varje sekund skulle insupas. Då stod jag och stirrade mot ön så fort båten la ut från hamn i Landskrona. Men nu. Nu sitter jag och skriver kom-ihåg-grejer i min almanacka medan vi närmar oss ön. Denna underbara ö. Vackra Ven.

Jag går landsvägen ett par kilometer o allt känns hemtamt. Handlar hos Handlarn, checkar in på Malvagården, sätter mig i trädgården med kaffe.

Cyklar längs fält av raps och durumvete ner till barndomens strand. Håller i boulestora rundslipade stenar. Släpper dem i havet igen. Cyklar över backafall. På väg mot Malvagården igen, bredvid mig ett snäpp in i fältet, springer ett rådjur som sällskap.


...morgontankar från hotell Linnea i Ljungby

Jag fick en fråga om varför jag återvänder till Ljungby på det vis jag gör. Sökandet. När det hela verkar så avslutat.

Min bror flyttade i mina tidiga tonår. Min syster strax efter. Och mamma flyttade när jag var nitton. Själv stannade jag i ytterligare två år.

När jag tittar tillbaka på våra utflyttar och ifrånflyttandet från Ljungby ser jag att det inte finns några skarpa gränser eller tydliga datum. Det tydligaste är minnet av mitt eget flyttlass.

Jag packade en lånad pick-up, åkte halva vägen mot storstaden och hälsade på mamma på vägen och sov hos henne i Söderköping. Och nästa morgon fortsatte jag mot Stockholm och Saltsjö-Boo. Där skulle jag vara inneboende hos mormor och hennes man innan jag fick chans att bo i andrahand på allehanda ställen de första åren i huvudstaden.

Och själva Ljungby. Varför dessa återbesök när allt avslutades för så länge sen?

Men jag tycker inte det verkar ett dugg avslutat. Suddiga kanter. Inga riktiga hejdå. Inga tydliga sista kapitel. Det bara fejdade ut.

tisdag 10 juli 2018

...hemlängtan

Ibland längtar jag hem. Fast jag redan är hemma. Det är en förunderlig känsla. Jag trivs i mitt hem, rentav älskar det. Det är min borg. Dess väggar gör mig trygg, möbleringen gör mig lugn och luften är min.

Det är ingen annan som bestämmer här. Allt jag har, har jag valt. Visst, ibland passiva val. Men de flesta aktiva. Och i de fall något passivt valt eller rädslo-valt finns kvar i mitt hem är det ändå ett aktivt val så länge jag inte gör mig av med det. Varje dag kan man tänka om. Varje stund tänka ut nytt. Igår kväll till exempel valde jag att rensa bort en handflatestor sten från mitt balkongarrangemang. Stenen ska slängas idag. Så alltså, mitt hem är mitt hem är mitt hem. Och här är det jag som råder.

Hur kan jag då ändå ha hemlängtan? Den kan komma när som helst. När jag är på jobbet, på bussen eller på stan. Men när jag redan befinner mig i borgen och längtar hem, vad är då det?

Jag vet inte. Troligen någon form av saknad. Kanske alla bär den. Hemlängtan. Gömmer varsamt inom sig.




lördag 7 juli 2018

...att räkna livslängd i centimeter

Jag står med min knallrosa nyinköpta tumstock i handen. Vecklar ut den och tänker att om dessa två rosa meter representerar min livslängd, hur många centimeter har jag då levt nu? Och hur många har jag kvar? Såklart en omöjlig ekvation eftersom inget facit finns men jag gör ett överslag bakåt på mödernet.

Min mormor blev cirka åttiofem. Min mor är snart åttiofyra och lär leva till minst hundra. Jag borde ta ett genomsnitt på det. Men för att inte verka beskäftig o högmodig o ickerespektfull inför livet o dess begränsningar tänker jag mig att kanske åttiofem. Kanske, om det vill sig riktigt väl.

Jag har sett flera gamla och sjuka bli hundra år och över det. Men som sagt. Åttiofem är en bra siffra att jobba utifrån.

Få se... Om tvåhundra centimeter på min tumstock är mina åttiofem år och jag nu är femtiosex - hur många centimeter blir det? Enkel matematik men jag orkar inte räkna. Det är ju ändå några steg till svaret.

Konstaterar torrt att jag levt en bra bit över halva den rosa tumstocken.

torsdag 31 maj 2018

...att tro igen

Jag tycker att de som gift sig två gånger, skilt sig två gånger, och på allvar vågar tro igen är sympatiska personer. Det måste jag tycka för att stå ut med mig själv.

Jag märker i samtal med andra, Random People, att en tvågångersskild person kan anses suspekt. Men är det inte härligt att våga igen? Både att våga leva ihop en gång till, och att våga - och för den del orka - bryta upp en än gång när relationen inte utvecklas eller, dessvärre, bryter ner två tämligen vettiga människor.

Absolut, man måste fundera på sina egna ömma punkter - men ändå. Inte kan förmågan att älska, längtan att ge kärlek och ta emot kärlek, grävas ner för att det inte blev som man tänkte o hoppades o önskade förra gången.

Jag tror på att försöka igen. Vara helhjärtad. Ge av sig själv. Ta emot en annan människa. Och det där med att gifta sig eller inte en gång till är inte avgörande. Det är grad av commitment det kommer an på.

Jag tror på kärlek igen. Sympatiskt. Men jag vet ta mig tusan inte hur det ska gå till.

söndag 27 maj 2018

...att processa kärlek och separationer

Att leva med någon och satsa allt för att sen montera ner metodiskt när allt börjat rasa tar på krafterna. Ger förhoppningsvis ny kraft till nytt liv. Men ändå. Reflektionstid behövs. Och distansen. Både i tid och rum.

När jag skilde mig första gången, då från barnens pappa, var allt kaotiskt. Vi kunde inte tala med varandra. Idag kan vi med glädje fira barnens födelsedagar ihop, uppskatta varandras framgångar och delta lite flyktigt i varandras motgångar. Vi går ut och fikar ett par gånger om året o stämmer av.

För drygt ett år sen skilde jag mig. För andra gången. Det var sorgligt. Inte just själva skilsmässan utan att förhållandet var sådant att det måste leda fram till en separation. Relationen hade startat dramatiskt, förblev sådan, och lämnade efter sig tankarna i ett virrvarr.

När jag slutligen landat i att det var så det måste vara kom tankarna på min första skilsmässa upp i tankarna igen. Och den började jag bearbeta parallellt med den andra.

Jag processar kärlek och separationer.

...att ha en gäst i gästrummet och att själv stänga in mig i skaparrummet

Det är helt enkelt underbart. En person kliver över min tröskel för att skriva i gästrummet. Jag själv intar mitt skaparrum. Ännu en skrivdag i fred. Ännu en skrivdag med en annan författande person i huset.

När hon kommer står cappuccinon och väntar på hennes bord. Vi stämmer snabbt av hur vi lägger upp det hela. Enas om att inte sitta och fika ihop nu. Var och en i sitt och vi ska ses i köket halv ett för lunch.

Jag har riggat min dator, min iPad och plockat fram USB och extern hårddisk. Jag vet..., alla som hör mig säga USB och hårddisk säger mooolnet. No. Det är kryptiskt nog för mig att förstå att alla texter får plats på en halv kvadratcentimeter.

Jag är van att ha glöd. Veta vad nästa alster är. Men nu har jag många olika typer av uppslag och inget träder fram tydligare än något annat.

För att hitta skrivarrösten börjar jag dagen med att gå igenom alla mina mappar. Novellutkast. Färdiga kåserier. Barnboksmanus.

Får se vad det ger. Kanske det blir en till mid-age-rap. Fylld av frågor.

fredag 25 maj 2018

...att inte hinna spänstas till

Det är inget fel på människorna, inte fel på busschauffören och inget konstigt i trafiken. Det är inget fel på vädret, inget märkligt med grönskan eller den klara morgonluften. Det är bara jag. Tunnhudad efter en veckas människointensivt arbete. Och pendlandet.

Allt stör mig. En parfymdoft, bläddrande i en tidning och en alldeles fantastisk håruppsättning med tillhörande kaxiga örhängen. Allt detta som vanligtvis får livet att lyfta en aning irriterar mig nu istället.

En gubbe som sätter sig framåtlutat. Kan han inte sitta normalt? En kvinna som sitter och borstar damm från sina kläder. Måste hon? En kille som stänger till sin väska med tryckknappar som ljuder. Är det nödvändigt? Och den där håruppsättningen, måste den klias i? Kan inte alla bara sitta still och vara osynliga och inte ljuda och inte lukta parfym?

Mina skyddande lager är tunna. Hinner inte spänstas till. Jag tar in för mycket. Det är nu jag måste hjälpa mig själv.

Visualiserar. Om tio timmar är jag hemma igen. Kraftplatsen.

torsdag 24 maj 2018

...att inte vara lämnad

Att ha lämnat men inte vara lämnad. Att vända ryggen, ändå bli uppsökt. Att ha ändrat riktning, ändå minnas. Att komma ihåg det goda, det härliga. Sammanhanget. Som i en annan värld, en annan tid, en del av mitt liv.

Jag hör mig själv säga till en man jag inte träffat på många år att jag lämnat Gud men att han inte lämnat mig. Att jag befinner mig i periferin men kanske nån dag närmar mig igen. Tänker då att denne Gud kommer stå där, sitta där, och kanske ligga på mitt överkast och prata med mig.

Men nu, jag vandrar medveten om att jag ser åt annat håll. Inte bryr mig, inte ger uppmärksamhet och inte anstränger mig för en relation. Den finns ändå. Inget jag behöver förtjäna, sträva efter och inget att fundera på.

Jag andas, tänker, skapar. Är med mina nära, längtar efter dem långt bort. Vet vem jag kan vända mig till när jag behöver tröst, kraft, uppmuntran. Vem som kommer bistå i vilken situation. Familjen, mina barn, andra vänner, kanske nån som tänker just på mig. Gud i sin bästa form.

onsdag 23 maj 2018

...att ändå röra sig

Att öppna ena handen. Och stänga den andra. Eller öppna båda två. Att ta ett steg med ena foten. Stå still med den andra. Eller bestämma sig för att gå.

Ge en enarmskram eller krama med båda. Sluta om. Hålla kvar. Finnas. Eller lämna.

Att säga ja eller nej eller nja. Att tänka till, tänka över, tänka om. Tänka för lite, tänka kort eller tänka för mycket. Om och om igen.

Att leva halvt, att leva helt, leva i vaccum och inte alls. Att andas djupt eller med korta andetag. Förkrympta lungor. Att sjunga tyst, sjunga högt eller sluta sina läppar.

Att blicka framåt, att se bakåt, gå in i stolpar eller blicka vidvinkelperspektiv. Helikoptervy. Inspektera detaljer eller svepa översiktligt. Leva då, leva nu, leva halvt, leva helt.

Att stänga inne, stänga ute, stänga in sig eller öppna upp. Att bejaka eller bevaka. Att ta emot. Öppna famnen. Eller lägga armarna i kors. Hålla ifrån. Streta emot. Vilja ha kvar. Vilja bort. Klamra sig.

Gå framåt eller bakåt. Kanske åt sidan. Men röra sig. Och andas djupt.

torsdag 10 maj 2018

...att vara introvert och ha sociala behov

Jag måste sitta ifred när jag skriver. Vara i min egen bubbla. Det kan vara på ett fik eller på en buss eller på en båt. Så folk omkring stör mig inte bara jag får gå in i mig själv i skrivandet.

Bäst skriver jag ändå hemma. Vid köksbordet eller i skaparrummet. Men eftersom jag lever själv och har all tid i världen, förutom jobbtid, blir det mycket egen tid och den där tiden äter liksom upp sig själv och jag får inte samma ro att vara ifred när jag är ifred hela tiden. Så det bästa är att ha skrivtid med någon annan som också behöver stänga ute yttervärlden och skriva.

För några veckor sen var en kompis hos mig på ett skrivdygn. Vi åt middag, drack alkoholfritt till, skrev sen på varsin kammare i några timmar. Nästa morgon frukost, skrivtid, kortfika, skrivtid, lunch, skrivtid och sen avslut. Perfekt.

Och idag har jag skrivdag med en annan kompis. Vi tar varsitt rum. Jag stänger dörren till kontoret. Nöjd. Det är sannerligen inte vem som helst jag kan bjuda hem och sen ändå få vara ifred.

söndag 6 maj 2018

...vårt jobb på Ljungby lasarett

Kyrkklockorna ringer klockan nio. Jag öppnar fönstret, filmar vyn. Hoppas klangen ska komma med som ljud. Och först nu lägger jag märke till den stora byggnaden mellan kyrktornet och Vattentornsskogen - Ljungby lasarett.

Där arbetade vi tillsammans, Annette och jag, på städet. Vi började klockan sju på morgonen, mötte chefen och alla andra städare i en liten skrubb och hämtade ut varsin numrerad städvagn. På vagnen fanns sopsäck och moppar. Glim - för speglar som skulle blänka.

Vi blev tilldelade en sjukhusmottagning, en långvårdsavdelning eller röntgen. Ibland operation, kulverten eller bårhuset.

På sommaren skulle avdelningarna storstädas. De tömdes på patienter, en avdelning i taget, och vi gick in ett helt gäng o putsade fönster, karvade loss ingrodd smuts från golvlister o tvättade väggar. Sist körde någon golvet med den stora skurmaskinen. Och ovanpå det, boningsvax.

Jag frågar Annette varför bara killarna fick köra maskinen. Då säger hon något jag förträngt. Att också hon körde den.

lördag 5 maj 2018

...en dag till brädden fylld

Vi går till torgmarknaden. Köper honung och tvål och pollen från Yxkullsund. Köper blommor som vi ska sätta vid några gravplatser på Annelund.

Vi går till stora torget och lyssnar på en stor och ung orkester. Fikar i solen. Konstaterar att både fontänen och Perhems är borta. Annars är sig mycket likt.

Vi kollar i affärer, går upp för Storgatan, tar bilder av varandra. Annette är bäst på att posa. Vi går till kyrkan och tänder ljus, swishar betalning, sätter oss i kyrkbänken. Jag letar fram en psalm på Spotify - Var inte rädd - och akustiken gör sitt.

Vi äter lunch, blir proppmätta, vilar fötterna en stund på rummet, sen till Ljungbergmuseet, sen till bilen.

Kör mot Annelund. Söker upp platserna för Annettes blommor. Söker upp platsen för mina. Det tar på oss. Vi hjälps åt. Sida vid sida. Tacksam inuti. Alla dessa år hon funnits med mig.

Vi går genom Vattentornsskogen. Annette kallar det dunge. Jag ber henne att inte krossa min romantiserade bild av dessa träd.

Denna dag, till brädden fylld.

...första kvällen i Ljungby

Efter resan är vi vrålhungriga och trötta. Vi bestämmer att snart gå ner till restaurangen. Vi slänger in väskorna och jag sticker snabbt ner och parkerar om bilen.

När jag kommer upp på rummet igen har Annette dukat fram chips o frukt, choklad o vin. Vi pustar ut en stund o vips har tiden gått o vi kommer ner till Harrys först vid nio.

Just när vi ätit en god middag kommer en bekant in och ser sig om, som om han letar efter nån. Hur kan jag känna igen honom? Det är tjugo år sen sist och hans mörka hår har blivit silvergrått. Men jag reagerar blixtsnabbt, o när han inte hittar den han söker o vänder för att gå ut genom dörren igen ropar jag hans namn.

Han slår sig ner, vi pratar om gemensamma vänner. Om de som lämnat oss för tidigt. Och om hur livet blivit för oss. Hur vi lever nu.

Han går sen hem, vi har tappat tiden, klockan är snart halv ett. Morgondagen väntar. Vi drar oss upp till rummet o rasar ner i varsin säng. Annette har varnat att hon snarkar. Men jag sover hårt o hör ingenting.

...utsikten från Hotell Terraza

När vi växte upp fanns Hotell Terraza nere på stan. Centralt och ingen plats som kom an på oss. Hotellet var till för förbiresande som behövde logi för en natt eller två.

Vi bodde på andra sidan E4:n som gick rakt genom Ljungby. Vi bodde en bit bortanför stora statskyrkan, Annette på ena sidan Vattentornsskogen och jag på den andra. Den där skogen blev en av våra barndomstrådar i livsväven.

Nu när vi ska vara här i nästan två dygn och sova två nätter blir Terraza vårt självklara val.

Efter en fem timmar lång resa kör vi in i Ljungby, förbi Stömsnäsgård och försöker se om pilen vi planterade i trädgården finns kvar, förbi Kronobadet och sedan längs Märta Ljungbergsvägen. Mitt emot kyrkan svänger vi ner på Storgatan. Allt är så litet. Ihophållet. Och mycket är sig likt.

Vi parkerar utanför Terraza, som jag i hela mitt liv trott stavades med dubbel-zeta, och checkar in.

Vi får ett rum på femte våningen med utsikt upp mot Vattentornet och den heliga Vattentornsskogen. Vi är välkomnade tillbaka.

...resan som startar i marinblått

I en lång marinblå tunika och blåmålade naglar sätter jag mig vid ratten.

Resan mot Ljungby startar. På vägen hämtar jag upp min barndomsväninna utanför hennes jobb på Karolinska. Vi ska tillsammans besöka vår barndomsstad. Staden där vi växte upp, gick i skolan och lade grunden för våra liv innan vi flyttade till Stockholm.

Jag parkerar utanför en av Karolinskas byggnader. Ringer och säger att jag är på plats. Hon ska bara byta om från sjukhuskläder till privata. Jag stuvar om lite i bilen. Tar fram frukt och vattenflaskor som vi ska ha på resan. Inte ska vi behöva stanna så värst mycket under de kommande fyrtio milen.

Ut ur sjukhusporten kommer hon. Annette. Min barndomsvän, min ungdomsvän, min trogna följeslagare genom livet.

Vi har aldrig gjort denna resa förut, bara vi två, bara för att gå tillbaka i historien.

Hon drar sin rullväska efter sig, visar på håll upp sin kasse med vatten och frukt hon tänkt vi ska ha på resan. Hon har marinblå byxor. Och hennes naglar är målade i blått.

torsdag 5 april 2018

...Grönvästarna, Missing Peoples ledningscentral, som anordnar skallgång

Långfredagen, påskafton och påskdagen anordnar Missing People sökinsatser i Norrtälje. Vi är många som hörsammar.

Grönvästarna, Missing Peoples ledningscentral, bär sina illgröna västar när de går runt och ordnar med allt på Sportcentrum som öppnat upp för insatsen.

Vi som ska gå i skallgångskedja anmäler oss skriftligt, ger mobilnummer och får gula västar. Orange till patrulledarna. Instruktioner om att titta högt och titta lågt. Att hålla ihop kedjan tätt. Att ingen får tappas bort. GPS på kantlinjepersonerna. Och så karta i handen. Allt genomtänkt. Systematiskt.

De som har bilar låter andra åka med. Olika grupper åker till olika platser. Område för område genomsöks. Det blir många timmar i friska luften ihop i olika grupperingar.

När ett område är klart åker vi tillbaka till ledningscentralen, blir tilldelade ett nytt. För den som orkar och kan. Inget dåligt samvete på den som måste bryta. Varje timme är guld värd. Grönvästarna tackar oss stort. Och jobbar själva från morgon till kväll.

onsdag 4 april 2018

...att gå med Missing People

De flesta bilder jag sett på Missing People är när de står i en skallgångskedja ute på ett fält och just tar sina första steg mot en skog. Det ser ut som om det blir en medveten och hög-vaksamhets-promenad med rejäla skor.

Nu när jag själv varit en del av kedjan vet jag att sökinsatsens terräng kan vara hur krävande som helst. Åtminstone i Norrtälje. Jag har krupit, letat under granar, varit i diken. Jag har gått i sankmark, över klippor, snöiga stenblock, branta backar utan stigar. Tittat framåt, bakåt och upp mot trädtoppar. Varma kläder och knäskydden på. Det är ingen promenad. Det är typ militärträning.

Några personer har följt med fram till sökområdets ytterkant och sen sagt, ”Nej, det funkar inte för mina knän” eller ”...min axel” eller ”...min rygg”.

Visst, ibland över fält. Men mest i kuperat. Och grejen är att när man är mitt uppe i söket tänker man inte på den svåra terrängen, man noterar den bara. Man tänker istället på den svåra situationen och målet är tydligt. Sök, sök, sök.

måndag 19 mars 2018

...mina skitiga vinterskor

Det sägs att skorna säger något om ägaren. Inte vilken typ av skor man har, men hur de sköts om. Idag går jag i mina tilltufsade vinterskor. När jag står på tunnelbaneperrongen får jag syn på dem och ser att de ser bedrövliga ut. Fläckiga, ojämna i färgen, uttröttade.

För övrigt är jag som vanligt. Uppsatt hår, rouge på kinderna och röda läppstiftet på. Rena kläder, sjal och jacka. Till hela min outfit bryter skorna av och jag borde kanske vara generad. Men nej. Jag är stolt som tusan och tänker på den gångna helgen.

Dessa skor var med och trampade marken timme ut och timme in. Uppför backe, nerför backe. Över fält, ner i diken, under granar. Genom skog, bakom hus, längs med staket. Sökinsats med Missing People. Skallgång, som jag förut bara läst om, har jag nu introducerats i och jag har funnit ett nytt meningsfullt engagemang. Att söka efter försvunna personer.

Idag säger mina skitiga skor något om mig. De är tilltufsade och fläckiga och åsynen av dem gör mig stolt. Mitt inre är intakt.

onsdag 28 februari 2018

...att ta allt i sin egen takt

En dag mitt i veckan. Semesterdag. Tänker att jag ska ta allt i min egen takt utan att behöva hålla några tider. Börjar med sovmorgon, sen gröt och äpple, kokt ägg, te och macka. Och ovanpå det, dagens första riktiga höjdpunkt, min egengjorda cappuccino.

Viker tvätt, laddar maskinen med ny. Krämar på musik, högt. Petter, Gadd, Miriam Bryant.

Jag tar fram en bunt Skriva. Alla nummer är alltid aktuella - skrivtips, inspiration, lust.

Jag börjar förbereda en skrivkurs. Sista helgen i mars ska jag lotsa ett gäng att börja skriva självbiografiskt. Tänker att det blir som att lära ut något om simning. Att känna på vattnet, ta simtag, hålla huvudet ovanför vattenytan. Ibland ta ett djupt andetag, hålla andan och dyka ner en bit o komma upp igen. Hantera kallsupar.

Denna dag i skrivandets tecken. Endast några små ärenden och låta hjärnan vila. Bläddra i Skriva. Andas.

Ibland tror man att om man tar allt i sin egen takt halkar allt på efterkälken. Men tvärtom. Idag bäddade jag sängen redan halv ett.

tisdag 27 februari 2018

...att gå till eller ifrån

Om man byter jobb är det viktigt att man verkligen går t i l l det nya och inte i f r å n det gamla. Sägs det. Man ska inte fly. Det är viktigt att man inte lämnar något bara för att man känner att det är ohållbart och man vantrivs utan för att man verkligen bara l ä n g t a r till det där nya. Sägs det. Men flyktmekanismen i oss är från början en genialisk överlevnadsinstinkt. Lite av det sunda finns nog kvar.

När det gäller relationer har jag uppfattat det motsatta rådet. Om man bryter en relation är det viktigt att man i brytningen inte går t i l l någon ny utan i f r å n den man inte längre vill leva med. Sägs det då. Jag fattar inte riktigt. Det ena gäller för det ena men det andra för det andra. Vem har kommit på dessa visdomar?

Jag tänker att livet är lite hursom och att man ibland fattar beslut som är t i l l och ibland beslut som är i f r å n. Och att båda sorter fyller sin funktion. Och så händer det att de båda sammanfaller och man fattar ett beslut som är både till och ifrån.


fredag 23 februari 2018

...att läsa Bob Hansson om natten

Inatt hade jag svårt att sova rakt igenom. Troligen för att jag gick och lade mig tidigt. Och för att jag åt för klent efter att ha belastat mina muskelceller på gymmet. Och för tankar på relationers påverkan på hälsan.

Jag vaknade vid halv tre. Hungrig. Kunde tänka mig att gå upp och äta ett ägg och en macka. Men när jag tänkte hela tanken ut, att jag efteråt skulle behöva borsta tänderna, tröt orken och jag låg hungrig kvar i sängen.

Sträckte ut min ena hand mot byrån och greppade boken som får mig att le. Och att tänka. Skratta högt emellanåt. Bob Hanssons Tankar för dagen.

Han skriver om att vara snäll. Om att vara sig själv. Han skriver om relationer, om kärlek och om rädsla. Ensamheten. Jag läser och funderar på det sena kvällssamtalet med en väninna om att man kan bli sjuk av att vara ensam. Inte ha en älskad vid sin sida. Och att man också kan bli sjuk av att leva i en dålig relation.

Sjuk blir man definitivt inte av att läsa Bob Hansson.

Nöjd somnade jag om vid halv fyra. Sov hårt.

tisdag 20 februari 2018

...alla som nån gång älskat

Till alla som nån gång älskat. Hoppats. Som trott. Alla som nån gång saknat. Som längtat. Och varit rädda. Alla som vet att det är lättare att säga än att göra. Lättare att tro än att nå fram. Och lättare i drömmen än i verkliga livet.

Till alla dessa, till alla oss, vill jag rikta duologin om kärlek och besvikelse, om önskningar och förtvivlan. Till alla som slickar sina sår och tycker sig vara mest skadad fast det inte går att mäta. Kärleken och sorgen har inget måttband. När båda har försökt.

En duologi som gestaltar det ena hjärtat. Sedan det andra. Som öppnar dörren till kvinnans inre. Som öppnar dörren till mannens.

Till alla som nån gång snavat, ramlat, skrubbat knäna. Alla som nån gång slagit ansiktet i marken. Alla som envist stångat sin panna mot den stenhårda väggen. I väntan på detet. Det som ska lösa knutarna. Det som ska få allt att klarna. Det som ska göra vägen framåt något jämnare.

Till alla dessa, alla oss, har jag skrivit denna duologi. Till alla oss som nån gång älskat.



måndag 19 februari 2018

...tydliga beslut

Jag älskar att borra i väggarna. Har jag kommit på. Jag insåg det igår.

Plockade fram borrmaskinen, som jag efter många om och men och långa diskussioner med killen på Jula till slut köpte, mätte tavlan, mätte från tak till punkt för skruven, satte fast minsta borren och borrade ett börjanhål, bytte till kraftigare borr och borrade klart, in med pluggen, in med skruven och sen upp med tavlan. Tadam!

Sen på nästa vägg, mätte andra tavlan, mätte från taket, och så vidare. Nästa tavla på plats. Tadam!

Vad är det med själva borrandet? Jo, det är tydligt o definitivt. Att jag äntligen bestämt mig. Här, just här ska tavlan hänga. Och sen - just do it.

Sen alla vuxna barn flyttat ut och rummen har ommöblerats och jag inte haft några tvingande skäl att bli färdig så har det dragit ut på tiden. Men nu.

Upprymd av gårdagens beslutsamma väggborrningar vaknade jag i morse fylld av lust till fler radikala förändringar i hemmet. Jag klev ur sängen och gick raka vägen in på badrummet och rensade avloppet.

söndag 18 februari 2018

...att foka på författandet istället för nätdejting

Att ha en nära relation, utvecklas o fördjupas i den, kombinerat med att vilja ägna en hel del tid åt författande är helt realistiskt.

Att nätdejta, svara på meddelanden, själv ta kontakt, ge lagom mycket till en början, fördjupa dialogen, träffas och kanske träffas igen, sen säga tack men nej tack, lägga mycket tid på att famla i cyber, kombinerat med att vilja ägna en hel del tid åt författande är helt O M Ö J L I G T.

Jag har nu raderat mina foton. Raderat min fantastiska, kaxiga och feministiska text. Och lämnat ett meddelande på min profilsida som syns i fem återstående dagar som mitt abonnemang inbegriper: ”Avslutat. Bloggar istället. 🙂”

Det är möjligt att jag nån gång återvänder för att söka en partner. Men det känns inte så nu. Digitala kontakter gör mig trött.

Jag kommer fokusera på min blogg, mina böcker och arbetet kring dem, förhoppningsvis en del framträdanden och så småningom nytt skrivprojekt. 2018 har just börjat och jag har massor jag vill hinna med.

Kanske träffa nån irl?

...att kunna träffa rätt på en dejtingsajt

Ett par bloggtexter till om nätdejting, sen får det vara bra.

Jag känner flera som träffat rätt via nätet. Och flera små barn som kommit till och växer upp med det tidigare nätdejtande paret som förvandlats till mamma och pappa. Lyckat koncept!

Varför skulle inte presumtiva relationer åtnjuta digitala fördelar när allt annat runt omkring gör det? Att nätdejta funkar i många fall men som sagt man måste själv bestämma vilken nivå man vill vara på i kontakt med andra.

När man väljer sin pseudonym ska man tänka till. Man kan vara hur trevlig som helst men göra bort sig med sitt nätnamn. Många som flimrat förbi på skärmen verkar helt tanklösa. Jag menar, vem vill chatta med Flörtisen, Gurkmannen eller IQfiskmås? Eller Kalsongkillen, Hårpåbröstet eller Rumpmuskel? Bättre då med en sifferkombination. Många skriver 666 efter sin pseudonym. Först trodde jag alla ville åkalla djävulen. Men kanske de vill ha sex.

Hur det än är så finns det många lyckliga par som träffats över nätet.

P.S. Fiktiva namn.

...att nätdejting har alla nyanser

Nätdejtande är inte svart eller vitt. Många fördömer företeelsen. Antingen för att de råkat ut för en massa #metoo-omedvetna puckon, oseriösa och redan gifta personer eller för att de själva aldrig har haft behov eller lust att söka kontakt via nätet.

De som råkat illa ut har rätt att yttra sig. Men man kan inte generalisera och svartmåla dejtingsajter bara för att det också finns oseriösa och otrevliga typer där.

Och de som aldrig själva har behövt nätdejting som en möjlighet att träffa en trevlig person får nog ta och hålla tyst. Det är ett fördömande om man inte testat själv. Det är att sätta sig över andra människor.

Att nätdejta handlar om att förhålla sig till allt man möter. Precis som på krogen, på arbetet eller i livet för övrigt. Det är många som ärligt söker någon att dela sitt liv med, att skapa hållbar tvåsamhet med, att hålla av. Sen är det ju en annan femma att man ska vara observant på sitt eget och andras beteende. Och välja hur man vill vara.

Nätdejtande har alla nyanser.

...att vilja vara en Bob Hansson

Det är klart att jag har sett honom någon gång på teve. Och kanske skymtat honom på Bokmässan nån gång. Hört hans röst på radio. Men jag har aldrig riktigt lyssnat på honom. Bob Hansson. Poeten. Som jag trodde.
Så står han på en scen i Norrtälje en lördagkväll. Jag trodde han skulle läsa dikter. Eller åtminstone vara lite stillsam. Hur kunde jag tro så? Hela hans outfit är ju allt utom stillsam. Och håret, frisyren, som han också pratar om är den rufsiga varianten. Han ser faktiskt ut som jag brukar göra när jag nyss vaknat. Jag känner släktskap.

Och sen hans ord, han kroppsspråk, mimik. Hans osminkade tal om våndor och kärlek och längtan. Ordflödet, melodin, dramatiken. Han läser ur sin bok Tankar för dagen. Avbryter sig själv. Gör utsvävningar. Visar hur han inte putar med magen utan drar in den under den svarta tröjan fast vi inte ser vilket. Hans röda brallor. Hans vinröda kavaj. Han tar plats.

Jag har aldrig förr önskat att vara nån annan. Men nu skulle jag vilja vara en Bob Hansson.

lördag 17 februari 2018

...att beskriva sig på nätdejtingsidan

Det finns verkligen många till synes seriösa, äkta och ärliga människor på nätdejtingsidan. De presenterar sig bra, är tydliga med vad de gillar och vad de gör på fritiden. De flesta uppger om de använder tobak eller inte och huruvida de är religiösa och politiskt intresserade eller ej. Om man är aktiv på en dejtingsajt kan man både få och ge god information om hjärnan. Hur just denna hjärna funkar.

Sen är det då det verkliga livet.

För vi kan ha en uppfattning om oss själva som andra i vår omgivning inte delar. Jag kanske tror att jag är en skön person som chillar rätt mycket men egentligen är ett knippe neuros. Så det är bra att beskriva vad man gör med sin tid. Det säger något om hjärtats längtan. Om det nu är så lyckligt att man ger tid till det man gillar ordentligt.

Att beskriva sin dag ger en bild av ens liv.

Idag skriver jag en bloggtext, fixar lite hemma, lägger en timme på gymmet och ska träffa min pigga och smarta åttiotreåriga mor över en fika. Allt detta gillar jag ordentligt.

fredag 16 februari 2018

...dejtingsajter

Det finns många dejtingsajter. Och det finns många längtande hjärtan.

Om man kan bli nedstämd av att skrolla på Facebooksidor och se hur lyckliga alla är kan man definitivt bli totaldeprimerad när man skrollar genom alla bilder o profiler o presentationer på dejtingsidorna och ser hur olyckliga alla är.

Alla dessa ensamma människor som vill vara två. Och en del, hur ska de lyckas när de inte kan presentera sig själva. När de skriver ”Jag vet inte vem jag är” eller ”Fråga så svarar jag”.

Men vissa kan sannerligen formulera sig kring önskemål, krav o förväntningar. Jag själv har skrivit en avskräckande presentationen för att jag inte vill ha fjantförslag. Många går in via min bild och tänker ”Hon ser lagom timid ut”. När de sen läser min text backar de sakta ut och skakar nog på huvudet och tänker ”Tusan, hon verkar vara värsta feministen”.

Sanningen är denna - jag får moderskänslor för nästan hela bunten. Hur ska det gå för dem i livet?

En o annan är intressant för mig. Men vägen känns lång.

torsdag 15 februari 2018

...en duologi om kärlek




Kvinnan vädjar. Mannen lyssnar. Vrider sig på stolen när något blir för nära. Titta bort ibland, tittar ner i golvet, tittar ibland upp och möter kvinnans blick över bordet.

Hon måste få tala, få säga, få göra sig färdig att bli lämnad. Och kanske är det också hon som lämnar. Hennes vädjan skymmer hennes beslut. Men hon vill inte ha honom för evigt. Hon ber honom endast att stanna en tid. Tills barnet är fött. Hon talar från början till slut i den röda boken.

Här kunde historien slutat. Hon har talat färdigt. Sagt allt sitt och ända till punkt.

Men mannen då? Vad bär hans hjärta? Vart går hans väg? Och vad vill han säga innan han svarar på hennes vädjan? Vad vill han få sagt, nu när det är hans tur att tala ända till punkt?

Hon lyssnar på honom. Genom hela den blå boken. Det är han som berättar för henne om sitt liv. Det hon inte förut visste. Det han aldrig sagt.

Kvinnans bok. Mannens bok. En duologi. Böckerna hör ihop. Den första leder till den andra. Och den andra ger djup åt den första.

onsdag 14 februari 2018

...Alla hjärtans dag

Alla hjärtans dag. Har du ett hjärta? Grattis. Har jag? Ja. Grattis till mig med. Hur mår det, hjärtat? Slår det taktfast, regelbundet och med väl avsedd kraft? Eller flimrar det lite i nåt förmak, fladdrar kraftlöst?

En sak är säker - i detta nu ställer jag din diagnos - du har ett hjärta. Du lever. Annars kunde du inte läsa det här.

Tänk dig ditt hjärta som din bästa vän. Ta hand om det, ditt hjärta, din förtrogna som lever med dig från vaggan till graven.

Det retar mig att allt kommersiellt jippo premierar o fokuserar Alla hjärtans dag på älskande par. Alla hjärtan betyder a l l a hjärtan.

Se över ditt hjärta. Tala med det. Ta emot det. Tacka det för ännu ett slag, ännu en dag. Oavsett vad du känner.

Även om just denna dag, eller just denna årstid, eller just dessa omständigheter suger ska du härda ut. Det kommer en dag då du åter på djupet kan uppskatta att ditt hjärta slog just denna dag, denna årstid eller under dessa omständigheter o trots allt höll dig vid liv.

Håll fast vid hjärtat.

söndag 4 februari 2018

...högblankt svart

Efter att ha legat på soffan i vardagsrummet och stirrat på samma möbler i en veckas tid kom jag fram till att den illgröna fåtöljen ska få karmar och ben målade i högblankt svart.

Det blev min lördagsutflykt att införskaffa färg och pensel och tvättduk. Tvättduken är ett under i sig och gör att man alls inte behöver slipa innan man målar.

Jag kommer hem från affären och känner mig lite darrig, ala-nyss-återvänd-till-jorden-efter-att-ha-haft-influensa-darr. Jag skruvar av karmarna, tar fram tidningspapper och går ut i köket. Med skruvmejsel i ena handen och målarburken med svart i den andra öppnar jag varsamt locket.

Jag tar locket med båda händer och ska lägga det försiktigt på bänken. Allt går på en sekund men jag ser det som i slowmotion.

Locket flärpar ur mina händer, skjuter upp för att sen millimetersäkert passa sig in i den översta kökslådans handtag och svoscha sig ner tätt slickad mot varje besticklåda. Högblankt svart var det. Från översta lådan till den nedersta.

Det går bra nu.

fredag 2 februari 2018

...näsans fantastiska funktion

Näsan. Detta fantastiska organ. Vilken luftfuktare. Inatt funkade min för första gången på nästan en vecka. Jag andades genom den hela natten. Tänk att det ska till att behöva bli sjuk för att riktigt ordentligt känna glädje och tacksamhet inför kroppsdelar som fungerar.

Näsan. Denna utskjutande del mitt i människans ansikte. Så personligt designad på oss var och en fast det egentligen bara är en startsträcka för luften till våra lungor och syre till resten av kroppen.

Näsan. Den som ibland blir lång, när man förväntat sig och längtat men inget blir. Eller den skinnklädda, som vi kvinnor ofta får höra om när vi hävdar vår rätt, vet vad vi vill eller bara säger ifrån på skarpen när det behövs.

I vilket fall, denna dag vill jag hylla näsan. Som i sin bästa kondition kan både fukta, rengöra och värmereglera luften. Tänk att den lilla snoken mitt i plytet ser till att vi tål både trettio graders kyla och trettio graders värme.

Jag säger bara Näsan. Man borde göra nåt fint för den. Piercing...?

torsdag 1 februari 2018

...att jämföra influensa med annat

Idag har jag tränat på att gå, stå och sitta. Jämfört med tre dygns planläge var det sannerligen ett par steg framåt. Jag har suttit upp i flera timmar. Och från lunchtid och framåt kvällen ställde jag alarmet med en timmes mellanrum som en påminnelse om att jag skulle stå upp och gå runt lite i lägenheten. Jag gjorde det flera gånger. Men vid halv fem och halv sex var jag trött och knäppte bara av larmet och tryckte ner mig i soffan likt julaftons-ormen i Robin Hood och väste vidare.

De timmarna jag satt upp passade jag på att jobba lite grann. Skrev om allehanda sjukdomar och funktionsnedsättningar. Vad är väl en influensa i jämförelse? Inte mycket. Men jobbig ändå.

När jag sovit klart i soffan trevade jag efter boken på vardagsrumsbordet. Mikael Persbrandt, Så som jag minns det. Skriven ihop med Carl-Johan Vallgren. Boken ska få egna tusen tecken när jag är frisk men jag måste redan nu säga att den är betagande brutal och ärlig. Och jämfört med Mickes liv är influensan just ingenting.

onsdag 31 januari 2018

...att vilja bli frisk

Rösten tre oktaver lägre än vanligt. Sovtiden per dygn fördubblad. Aptiten nedsatt. Smaken obefintlig och luktsinnet ett minne blott.

Jobbmejlen nere. Jobbuppdrag på vänt. Och inget kan jag göra förutom att vänta ut det här viruset som ska igenom hela kroppen innan jag blir frisk igen.

Jag släpar mig mellan sovrum, vardagsrum, kök och badrum. Morgontid, sovtid, lunchtid, eftermiddagsdvala, feberyra, prat i sömnen, jag pläderar om skrivande medan mina väninnor sitter på sängkanten i min dröm och lyssnar, och så natt igen. Dagarna, kvällarna, nätterna - flyter in i varandra och för varje dygn som går ser jag fem år äldre ut.

Min dotter kommer ena dagen med Bafucin och Strepsils. Nästa dag med äpplen och Ipren. Tredje dagen med takeaway-mat. Jag orkar halv portion. Hon kramar mig trots smittrisken.

Idag stod jag fem minuter, påpälsad, ute på min inglasade balkong. Påminde mig om livet. Tittade på människorna som spatserade där nere på trottoaren. Avundades dem. Blir jag nånsin en av dem igen?