...att få äga sin egen historia

Idag skriver Dagens Nyheter om adopterade barn från andra länder. Dessa barn är nu vuxna och kämpar för att få fakta om sitt ursprung. Många av dem har fått reda på att deras adoptionshandlingar innehållit felaktiga uppgifter. I många fall står det att den biologiska modern dött. I efterforskningar har det visat sig att modern i sin tur blivit lurad och sagd att barnet dött. I själva verket har barnet stulits och bortadopterats. Allt andas sorg.

Det är ett fruktansvärt integritetsbrott för varje inblandad individ. Att bli bestulen på sitt barn måste vara bland det mest fruktansvärda man kan vara med om. Och att bli bestulen på sin biologiska mamma och pappa och sitt ursprung - dessutom genom lögner - är ett grovt övergrepp. Nu börjar allt uppdagas. Men det är för sent för många att kunna knyta ihop avklippta trådar. Mammor och pappor har dött. Kvar är de vuxna barnen.

Sverige borde bara tillåta adoptioner inom Sverige - för att barnen alltid ska kunna få äga sin egen rättmätiga historia. 

...vågor av covid

Hur många vågor av covid ska komma och hur höga ska de bli?

Generellt sett i livet finns svaren på alla våra frågor mycket närmare än vi tror. De finns ofta inom oss.

Ute på ett böljande hav kan vi inte få svar kring vågorna genom att fråga oss själva. Däremot vad det gäller vågorna av covid är det vi själva som är en del av svaret. Det är vi, och våra sätt att leva nu under denna väldigt kritiska tid, som avgör hur det blir.

Ja, vi är trötta. Ja, vi är frustrerade. Ja, vi vill att hela covid-skiten ska ta slut så vi kan börja träffas.

Men vIsst är vi många som sett godistestet på barn där de blir lämnade en stund ensamma i ett rum med en läcker godisbit framför sig? De blir sagda att om de inte äter upp godisbiten så kommer de belönas med en godbit till om en stund - och då får de äta upp båda.

Några barn står inte ut med att avstå, följer sin impuls och äter upp godisbiten direkt. Men flera av barnen lyckas stå emot bara för att de tänker framåt.

Ett trist nu. Men livet kommer ju tillbaks.

...att sitta still i båten

Det är bara att sitta still i båten. Det kommer gå många vågor än på sjön och det är långt kvar innan vi får fast mark under fötterna.

Det är ingen idé att sitta och ropa och vifta och vilja tala om för alla andra hur skeppet ska föras. Man får ha koll på sig själv. Och har man åsikter om hanteringen av coronastrategin så kan man i alla fall trösta sig med att det inte finns någon som tycker att pandemin är kul. Det är ett böljande hav och ingen kan veta riktigt när vi når hamn. Det ligger i sakens natur. Vi har inte varit med om detta förut.

Ja. Vi är trötta. Ja. Vi är frustrerade. Ja. Vi längtar efter att leva friare. Längtar efter att få träffa dem vi älskar.

Själv vaknade jag härom morgonen med en svordom på mina läppar. Jävla coronahelvete. Man får svära över situationen. Och sen ta tag i dagen.

Varje dag jag lever utan att smitta någon annan och utan att själv bli smittad blir en vinst. Snart är vi ur tunneln. För varje dag något närmare stranden.

Sitta still. Vaccinera sig. Hålla ut.