onsdag 13 mars 2019

...att få rätt feeling

Idag fick jag feeling efter jobbet. Började städa. Dammade, plockade iordning, dammsög. Putsade speglarna. Städade badrummet. Rensade avlopp. Det var inte gjort i en handvändning men bra blev det. Gick ut med soporna. Och till pappersinsamlingen. Slängde kartonger.

Åkte till Friskis och körde ett pass. Körde o körde. Det var mest ledaren som körde med oss. Svetten i pannan. Hem för att göra stretchbandsövningar så jag slipper skämmas nästa gång hos fysioterapeuten.

Nu ska jag diska, dricka te och njuta av städningen. Det är märkligt, att fast det såg varken dammigt eller stökigt ut från början syns det ändå att det är nystädat.

Jag ska kolla nåt kapitel i Brodersbrevet. Jag vet hur det blir. Fast jag själv skrivit boken kommer jag bli överrumplad av att författaren har lyckats fånga just m i n a känslor.

Och inför fredag, då jag är inbjuden till en frukost för att tala utifrån Brodersbrevet hoppas jag få rätt feeling för vilka avsnitt och vilka tankar o känslor som jag ska dela med mig av.

måndag 11 mars 2019

...att det är jag som ska leva mitt liv

Och jag tänkte, det liv jag fått, det enda jag har, att det ska räcka till, till det jag vill, och förmår, och till min längtan. Att det inte är någon annan som kan, ingen annan som äger mina lungor eller skuldror eller önskningar. Det är jag som ska leva mitt liv.

Mitt liv - min innersta kärna - är mitt ansvar, mina försök, mina felsteg och alla mina rättsteg.

Och vem ska gå min väg om inte jag? Vem ska bejaka om inte jag? Min genuppsättning, unik, endast för mig. Min situation, bara min. Med min familj. Och andra vänner.

Precis så ska du också gå, utifrån ditt inre, din vilja, din situation. Vem annan kan?

Och jag tänkte, det är verkligen mitt. Det liv jag fått. Och det är en gåva. Alla år. Månader. Veckor, dagar o nätter. Timmar, minuter o sekunder. All denna tid till skänks. Hur tar jag hand om den?

Så föll sig tankarna, efter andakt hos barnens faster som somnat in. Efteråt, det goda samtalet med en vän jag inte mött på länge. Sen besök på Fotografiska. Så levde jag mitt liv en söndag.

söndag 3 mars 2019

...ett besök hos fysioterapeuten

En för mig okänd man står två meter bakom min rygg och studerar mina skulderblad för att se om de rör sig synkroniserat när jag lyfter armarna enligt hans instruktioner. Jag är iklädd lediga tajts och en behå som skär in i överflödshuden. Det är inte roligt.

Han är fysioterapeut och ska hjälpa mig att rehabilitera de sista fem procenten tills jag får full funktion igen i vänsteraxeln.

Han ber mig göra ytterligare någon rörelse med armarna och när jag står med koncentrerad min känner han på mina överarmar för att få en uppfattning om mina biceps och triceps. Det är inte roligt, det heller.

Jag känner mig så spinkig. Och rätt svag. Men jag vill ju såklart att han ska registrera och bedöma, se hur det faktiskt är ställt och utifrån det ge mig rekommendationer. Ändå önskar jag att jag i denna stund kunde visa mig starkare än vad jag är och kunde ge mer muskelspänst än jag har.

Besöket slutar med att tant går hem med ett papper i handen där han ritat försiktiga övningar med ett litet stretchband.