tisdag 30 maj 2017

...de tusen sjöarnas land

Jag har alltid tänkt på Norge, Sverige och Finland som tre avlånga, oformliga och korvliknande länder som ligger bredvid varandra från väst till öst med fötterna i syd och huvudet i norr. Inte har jag tänkt på Norge och Finland som grannländer. Men så är det ju. Deras hjässor möts i toppen och Sverige kläms lite emellan.

Tre fjärdedelar av Finland är täckt av barrskog. Det är en uppgift jag läst mig till och tror gärna på den för då känner jag mig hemma i tanken - uppvuxen som jag är i de småländska mörka skogarna.

Och grannlandet i öst lockar mig med att kallas de tusen sjöarnas land. Jag njuter av sjöar och är rädd på hav. Det finns ungefär sextiotusen sjöar och vattendrag i Finland. Herreminje. Skog, skog, vatten och skog - var bor alla människor?

Finland börjar te sig exotiskt. Kanske jag tar mig dit någon gång.

En mulen vinterdag i ungdomen var jag där med en kör från kyrkan på Söder, sjöng i en kyrka i Helsingfors och sen tillbaka. Jag minns inget mer. Så det besöket räknas nog inte.

lördag 27 maj 2017

...vänligt eller åthutande på finska

Inför min födelsedagsfest planerade jag att ta de inbjudna till hjälp att avgöra om finska språket med alla sina mjuka vookaaleer kan låta vänligt trots hårda ord.

Jag ringde Päivi ett par dagar innan tillställningen och bad henne förbereda ett kort tal på finska. Jag önskade några meningar med vänlig innebörd och vänlig ton, sedan några meningar med åthutande innebörd men med samma vänliga ton. Sedan exakt samma meningar, både de vänliga och de åthutande, sagda på ett mycket argt sätt. Hon nappade direkt och när festen kom och Päivi talade satt gästerna och jag och lyssnade noga. Vilka meningar var vänliga? Vilka var åthutande?

För självaste talaren måste det varit komiskt att höra sig själv fräsa 'bästa vän sen tjugofem år' och sen kattlikt spinna typ 'lär dig att komma i tid'.

Handuppräckningen visade att hälften gissade rätt mellan vänligt och argt. Det stärkte min tes om att finskan kan låta mjuk när orden är hårda.

Och de som gissade rätt belönades med finsk lakrits från Ålandsbåten.

fredag 26 maj 2017

...Åland, tur o retur

En väninna och jag åker över till Åland en solig dag i maj. Jag har såklart kollat väder och vind och förstått att det ska vara så gott som stiltje på havet. Det visar sig stämma. Vi äter god brunch, går igenom taxfree-shopen och snart är vi på Åland.

Alltså, är det egentligen finskt? Alla talar svenska. Man begriper allt.

Åland ligger mellan Finland och Sverige och egentligen lite närmare Sverige. Men ögruppen är finsk, och är en självstyrande del av Finland med egen flagga, egna frimärken och egna registreringsskyltar på bilarna.

Åland har en fantastiskt vacker skärgård med sextusensjuhundra namngivna öar och skär. På många håll när vi kör över fasta Åland har vi vatten på båda sidor vägen, eller bron, så det är som att köra i ett glänsande hav. Öppet, fritt, vackert.

Efter rundkörning i soligt paradis och promenad i Mariehamn vänder vi så småningom mot Eckerö och färjan igen. På överfarten ägnar vi längre tid åt taxfree-shopen.

Väninnan köper vin. Jag köper famnen full av finsk lakrits.

söndag 14 maj 2017

...finska krigsbarn

Med vördnad och respekt inför alla finska krigsbarn och deras anhöriga i båda länder - Finland och Sverige - skrivs denna text.

Ungefär sjuttiotusen barn kom från Finland till Sverige under andra världskriget. Tanken var då - mycket förenklat från min sida nu - att de finska barnen skulle räddas undan en eventuell död i kriget och att deras finska föräldrar skulle bli ekonomiskt avlastade under en svår period. Tanken var också att dessa barn snart skulle tillbaka till sina ursprungsfamiljer i Finland. För många blev det inte så.

Efter att först traumatiskt ha skilts ifrån sina biologiska föräldrar, och i många fall även från sina biologiska syskon, blev det svårare och svårare ju längre tiden gick att även skilja barnen från sina svenska fosterföräldrar som de nu börjat lära känna.

Barnen hade kommit till ett land med ett för dem obegripligt språk, skurits av från sina rötter och hade inget annat än att i ren överlevnadsdrift försöka anpassa sig.

Barnen togs omhand. Vem tog hand om sorgen?

...finsk Mors dag. Äitienpäivä.

Idag är det finländsk Mors dag. Äitienpäivä. Andra söndagen i maj. Och hur fick jag veta det då? För det är då rakt inget som legat på hårddisken och bara väntat på att pluppa upp.

Såklart skickade Päivi i morse ett sms-grattis med blomma till mig på finska morsdagen. Det är nästan så jag känner mig lite finsk. Hur var det nu med mina höga kindknotor? Kanske släktforska?

Och Päivi som fick grattis tillbaka, undrar om hon lärt sina barn att fira henne på b å d a Mors dag? Den finska och den svenska. Presenter i mitten av maj. Presenter i slutet av maj. Det borde hon gjort. Lite extra ska man ha när man lämnat sitt hemland för kärleken.

Dagen till ära betänker jag det stora i att ha fått bli mor. Och eftersom det är finsk Mors dag serverar jag här tre finska meningar att säga till sitt barn.

Jag älskar dig - Rakastan sinua.

Jag är så stolt över dig - Olen niin ylpeä sinusta.

Var dig själv - Ole oma itsesi.

Språken olika. Moderskapet detsamma. En mor är en mor är en mor. En gång mor, alltid mor.

lördag 13 maj 2017

...Katarina Vastamäkis roman "Min pappa - ett krigsbarn".

Jag visste inte att jag kände någon som var barn till ett finskt krigsbarn. Men när jag googlade på Katarina Vastamäki, min underbara lektör, gav det hög träff på en av hennes böcker. En roman som heter "Min pappa - ett krigsbarn".

Det är en berättelse fylld av värme och kärlek, saknad och sorg. Obesvarade frågor. Hon väver så fint stycken från den lille Mikkos barndom, uppväxt och så småningom hans vuxenliv med stycken om hennes egna tankar då hon sakta går tillbaka i hans fotspår.

Romanen börjar med att hans två systrar springer honom och den andra lillebrodern tillmötes och säger "Kom ska ni få höra". Det de berättar, tror de alla i stunden, är att de ska få åka ut på ett äventyr.

Så småningom får man följa Mikko och hans syskon på båten till Sverige, utplacering i olika familjer och den aldrig lämnande känslan av utanförskap.

Det är en stark historia av sköra trådar. Dess andning är en vilja att ta hand om och beskydda, retroaktivt. Som för att trösta och lindra allt som har gjort ont.

...att min geniala idé inte föll i rätt jord

Så kom svaret från Föreningen Norden. De beviljade tyvärr inte min stipendieansökan. Jag blev faktiskt förvånad att de inte nappade. Kanske jag borde nämnt mina två böcker och att jag två år i rad blivit nominerad till Selmapriset, så att de kunde känna sig trygga med att det ändå verkar som om jag har något. Men jag tyckte inte det skulle behövas. Trodde min idé var genial. Men den föll inte i rätt jord. X antal tusen tecken till Finland under en resa dit och tillbaka gav inga pengar.

Okej, tänker jag. Synd. Men med eller utan stipendium blir det ändå några texter till. För sanningen att säga har jag nu blivit intresserad av Finland, och hyser även ett visst mått av dåligt samvete gentemot Päivi som aldrig fått den uppmärksamhet för sitt finska jag som hon verkligen förtjänar. Tänk att jag i alla år nöjt mig med att veta om existensen av Pikku-Mervi och noterat nästintill ett enda ord - 'varovasti'.

Jag ska lära mig mer - om de finländska skogarna, de tusen sjöarna och den finska sisun.

tisdag 9 maj 2017

...att tala både finska och svenska

Päivi har alltid pratat finska med sina barn. Det har varit naturligt för både dem och henne och oss andra runtomkring. Vi har sett att barnen med lätthet tagit emot svenska från sin pappa och finska från sin mamma utan att blanda ihop en enda stavelse. Svenska i skolan och finska på telefon med mummi o vaari. Ovanpå det har barnens pappa lärt sig lite finska. Obegripligt. För mig verkar det ruuktansvärt svårt.

Att bli tvåspråkig utan att traggla glosor o grammatik är en fantastisk tillgång. Att få bejaka hela sitt liv. Alla rötter kan ge näring. Den finska släkten o barnen kan tala med varandra när de träffas.

Jag tänker mig att olika språk fångar olika känslor. Två språk vidgar själen.

När gudsonen Elmer var liten ville jag en gång närma mig hans finska jag. Tog en finsk barnbok från hans hylla och försökte läsa begripligt för honom fast jag själv inget förstod. Han satt bredvid i soffan, vred sitt huvud och tittade undrande på mig. Jag mötte hans blick och såg hans något vågiga leende.

söndag 7 maj 2017

...finskans mjuka ljud

Jag zappar in på finsk kanal och blundar o lyssnar. Vad utmärker finskan rent ljudmässigt? Det låter mjukt. Vänligt på nåt sätt. Jag kikar då och då för att se vad det handlar om. Ena stunden är det nåt om att Macron vann valet i Frankrike och nästa stund är det ishockey som diskuteras.

Det måste vara de många vokalerna som ger den mjuka känslan och att man liksom stannar kvar i vokalerna en stund. Och alla ä:n gör att det låter öppet. Pröva själv att säga ä ordentligt och försök vara stängd till sinnes. Det funkar inte.

Via Facebook har jag fått respons på en av mina första Tema-Finland-texter - att kitos stavas med två i. Kiitos ska det va. Såklart.

När Päivi o jag för drygt tjugo år sen satt med varsin kaffe i sommarsolen o tittade på våra lekande barn som sprang runt tillsammans kring gungor o träd lärde jag mig att förstå ett enda ord på finska. Päivi ropade då o då till sina barn 'varovasti'. Det lät fint. Och utifrån situationen var det lätt att förstå att det betydde 'försiktigt'.