måndag 21 februari 2011

...min vite afrikanske son

Under Afrikas heta sol, alldeles nära ekvatorn, föddes den andra sonen. Vi bodde i Uganda och jag gick på ugandisk mödravård. Där mätte de magen precis som här hemma och lyssnade med tratt. Men när blodvärdet skulle kollas tog den afrikanska barnmorskan sin tumme och förde försiktigt ner mitt undre ögonlock på mitt högra öga för att se om slemhinnan därinnanför var röd och fin. Good, sa hon.

Jag berättade för vår engelske vän och doktor vilket otillförlitligt blodvärdestest hon gjort. Well, sa han, probably lika bra som deras laboratorium här.

Det var inget alternativ att föda i Uganda. Var och varannan människa hade hiv och sjukhuset på orten skulle man akta sig för.

Vi flög till Kenya några veckor innan beräknad nedkomst och åkte en vacker väg till ett sjukhus i Rift Valley. Såklart fanns det hivsmittade även där men missionssjukhuset var bättre rustat och friska doktorer och sköterskor var blodgivare.

På Kijabe Hospital föddes Anton. Och Jonatan blev storebror. Det är nitton år sen nu.

tisdag 8 februari 2011

...tre personer

Alla tre är födda i februari. Min pappa den nionde. Min son nummer två den tionde. Och min ena bror den elfte. Tre dagar efter varandra.

Min pappas födelsedag har jag firat en gång. När han fyllde sextio.  
Min sons födelsedag firas alltid. Liksom de andra barnens. Jag älskar att fira mina barn. Att tänka på när de föddes. Hur små de var. Nya. Fräscha. Och hur fina de är nu.
Min brors födelsedag firades så länge han var tillgänglig. Nu med en tanke.

När jag skulle föda min andra son hoppades jag allt jag kunde på att han skulle få en egen dag. Inte samma dag som pappa. Inte samma dag som min bror. Inte den nionde. Inte den elfte. Vilken dag som helst, bara inte någon av deras dagar. Som om jag ville ge honom ett vitt fint ark att börja med.
Så fick han då sin egen dag.Han föddes den tionde. Mittemellan. Helt perfekt.    

Naturligtvis hade han blivit densamma även om han fötts på någon av de icke önskade dagarna. Men ändå. Han fick sin egen dag. Sitt eget datum att börja sin historia med.

fredag 4 februari 2011

...Susanna Alakoski

Jag gråter på sidan trettiofem. Det är första gången han bryr sig. Det borde vara positivt. Man borde bli glad. Men jag gråter för att kontrasten blir så stor. De första trettiofyra sidorna borde få vem som helst att gråta av vanmaktskänsla, men dem läser jag rakt av fast allt är hemskt.  På sidan trettiofem visar han plötsligt en enkel, för historien en mirakulös, omsorg. Han lindar in en apelsin och en banan i en servett och ger henne att ha med på resan hem. Det blir obarmhärtigt tydligt. All utebliven omsorg genom hela livet. Allt ickebekräftande.  Alla gånger hon hade behövt en bror och han inte fanns där. Jag gråter på tunnelbanan. Lägger ner boken i väskan för att skynda till jobbet. Jag kom till sidan trettiofem. Mer än trehundra sidor kvar. Längtar.
I fikarummet:                                          
-          Hur är läget?
-          Bra. Jag läser en bok.
-          Vilken då?

-          Håpas du trifs bra i fengelset, av Susanna Alakoski. Det är en bok till alla anhöriga.