Tänk förr, man skrev brev med papper och penna. Gnuggade fram formuleringarna. Strök över. Skrev om. Och när man äntligen plitat ner det man verkligen ville säga letade man fram ett kuvert, vek ihop brevet och stängde till. Sen tog man fram frimärke ur lådan och gick slutligen en promenad till postlådan.
I varje steg hann man fundera på brevets innehåll, om man nu fått med det viktiga, om man skulle öppna och skriva om eller verkligen posta.
Men idag. Fy tusan. Det gäller verkligen att hålla tungan rätt i mun och fingrarna i styr. Hur lätt går det inte att skicka iväg ett meddelande utan att ens få fram rätt ord? Men hamnar hos rätt person gör det väl ändå? Men nej då. Det kan bli typ "puss" åt den ena och "dra åt helvete" åt den andra fast man menade tvärtom. Så står man där, inte med skägget i brevlådan. För den finns knappt längre. Nej, med fingrarna i kläm står man och förbannar sin egen snabbhet. Att meddela sig utan att ha tänkt över.
Jag saknar den dåtida promenaden till postlådan.
