onsdag 4 april 2018

...att gå med Missing People

De flesta bilder jag sett på Missing People är när de står i en skallgångskedja ute på ett fält och just tar sina första steg mot en skog. Det ser ut som om det blir en medveten och hög-vaksamhets-promenad med rejäla skor.

Nu när jag själv varit en del av kedjan vet jag att sökinsatsens terräng kan vara hur krävande som helst. Åtminstone i Norrtälje. Jag har krupit, letat under granar, varit i diken. Jag har gått i sankmark, över klippor, snöiga stenblock, branta backar utan stigar. Tittat framåt, bakåt och upp mot trädtoppar. Varma kläder och knäskydden på. Det är ingen promenad. Det är typ militärträning.

Några personer har följt med fram till sökområdets ytterkant och sen sagt, ”Nej, det funkar inte för mina knän” eller ”...min axel” eller ”...min rygg”.

Visst, ibland över fält. Men mest i kuperat. Och grejen är att när man är mitt uppe i söket tänker man inte på den svåra terrängen, man noterar den bara. Man tänker istället på den svåra situationen och målet är tydligt. Sök, sök, sök.