Jag tänkte åka skridskor igår på en konstis och sökte information om Stockholms stad. Skulle kolla öppettider för allmänheten. Tänkte att nu när jag promenerat gata upp och gata ner, stigar fram och stigar tillbaka och skogsrunda efter skogsrunda i snart ett år så kunde jag bräcka av med lite isåkning. Men icke. Informationen jag fick var att i och med covid-19 har Stockholm stad låter smälta isarna. Ingen folksamling här inte. Förståeligt. Trist.
Så jag tog en av mina vanliga promenader igen. Och det var förstås inte fy skam i det vackra vinterlandskapet. Alltså, snö. Hur vackert är det inte? Och knarret under fötterna. Luften. Det dämpade ljudet. Som att äntligen få klä väggarna i en kal bostad. Forma det mjuka. När träden inte är klädda i sin sommarprakt behöver de sin vinterkappa. Och nu, några dagar då och då, får de det.
På promenaden ser jag glada barn på pulkor, skrattandes, tjoandes. Lättade föräldrar. Och längs vägen räknar jag till tjugofyra roliga snögubbar. Ögonblick av snö.
