Utanför mitt fönster finns en stor fotbollsplan i konstgräs. Runt om den finns löparbanor. Ibland springer småbarnsföräldrar där med sina barnvagnar. Ibland medelålders män. Ibland en och annan tant. Jag är en av dem. Men mest går jag i rask takt, ibland med stavar och ibland utan.
Alla tar vi rundan åt samma håll. Moturs. Det känns naturligt och som det ska. Vi har väl alla sett på teve hur det går till. Loppet går alltid åt det håll där man får publiken på sin högra sida.
Här finns visserligen ingen synlig publik men nog sitter det en och annan i bostadsrättsföreningens fönster och tittar.
En morgon när jag blickar upp från frukostbordet ser jag en man på löparbanan som verkar jaga en bättre balans. Med tunga steg gör han varv på varv. Men han springer i motsatt riktning. Medurs. Åt fel håll? Det bryter ju h e l t mot det visuellt invanda.
När han i femte eller sjätte varvet rundar kortsidan vid mitt hus och fortfarande springer mot strömmen tänker jag upprymt: Får man verkligen göra så?
