...arbetsgivares rädsla för personer 55+

Bild: Gerd Altman

Jag har varit utan jobb i tio månader. Det är helt absurt. Och än mer absurt är det att arbetsgivare i Sverige tenderar att inte anställa personer över 55 år. Haha! Det är ju skrattretande.

Vi är kompetenta. Erfarna. Har samlat på oss arbetslivsvisdom. Vi har uthållighet. Vana att lära nytt. Kan utgöra stabilitet. Vi kan lotsa de yngre – ett slags mentorskap - och låta de yngre lära oss något nytt. Vi kunde verkligen bli en perfekt match.

Och vad mer crazy är - Haha, ja man måste skratta åt rekryterarnas enfald – de fattar inte att personer över 55 troligen är stjärnskott med arbetsmoral och som förstår vad ett jobb innebär. Och rekryterarna verkar inte alls förstå vad som ingår i olika åldrars liv. Det de verkligen inte fattar – ja herre min gud så befängt - det är att vi inte vabbar, vi går inte på någon äggstimuleringsbehandling, vi åker inte till Danmark och inseminerar oss, vi har inga graviditetsbesvär, vi kommer inte vara föräldralediga.

Så vad är problemet? 55+ är ju supergruppen.

…en bank som inte räknar pengar som pengar

 

Åh, vad jag har vurmat för Skandiabanken – de är tillmötesgående, snabba, nåbara, man får alltid ett trevligt bemötande.

Men nu. Nej. De vägrar mig att minska mitt lån.

Jag köpte en bostad som jag älskar. Det var på den tiden jag hade ett jobb. Hade räknat noga, skulle ha råd med den i många år framöver.

Blev av med jobbet. Tänkte att jag får sälja denna, och köpa en mindre bostad och jag vet att jag kommer älska mitt nästa hem också. Jag har den förmågan. Det blev mäklare, visning och budgivning.

Extrakollade med banken. Döm om min förvåning när de sa att jag var fast i mitt höga lån och om jag säljer beviljar de inte det lilla lån jag skulle behöva – på grund av att jag är arbetslös.

Trots att a-kassa räknas som en inkomst och att min inkomstförsäkring är hög för lång tid framöver så lånar de mig inte en krona.

Jag ville minska mina omkostnader, men icke.

Skandiabanken må ha bra telefontider och snabba på att svara men de är totalt fyrkantiga. De räknar inte mina faktiska pengar som pengar.

...att mista sitt arbete och logga in

Att mista sitt arbete innebär att mista sina arbetsuppgifter, sin lön, sina arbetskamrater, sin chef, sitt eftertraktansvärde, sin syn på sig själv som yrkesverksam, sin stolthet över avklarade deadlines och sin känsla av att ha uträttat något viktigt.

All struktur som ingår i vardagen tack vare att man har ett jobb som väntar en, kräver en och behöver en – all den strukturen försvinner i ett nu.

Visst kan man skapa ny struktur. Gå upp, äta frukost, ta en promenad, söka jobb, logga in med mobilt bank-id på Arbetsförmedlingen, logga in med mobilt bank-id på sitt fackförbund, logga in med mobilt bank-id på a-kassan.

Ända sen dag ett har jag gått upp när larmet tjutit vid sju. Och skapat struktur. Sökt jobb. Loggat in, loggat in, loggat in. Ett mer frustrerande jobb är svårt att hitta.

Den som aldrig varit arbetslös har inte en aning om hur det är. Själva uppgifterna att utföra är inte tunga. Det är situationen. Och ingen vet när det vänder. Och vi fortsätter logga in med vårt mobila bank-id.

...arbetslösa yrkeskategorier

 

Det väller in folk varje vecka på kontoret i Stockholm där vi samlas – vi Stockholmsbor som varit privatanställda och som nu blivit arbetslösa och arbetssökande.

Vi som varit där ett tag är trevliga mot de nya, slänger fram handen och säger hej och välkommen och trevligt att träffas men vi rättar och snabbt och säger hej och välkommen och inte så trevligt att vi behövde mötas här. För vem av oss ville hamna här? Ingen.

Men nu är vi varandras kollegor. Det är så vi kallar oss. Vi går till samma kontor. Vi känner igen varandra efter ett tag, vi nätverkar, äter lunch ihop, lyssnar på föreläsningar, tipsar varandra och försöker tyda alla regler från a-kassa och Arbetsförmedlingen. Vi har nu alla samma arbete – att söka jobb! Så vilka är nu alla dessa mina nya kollegor?

De är högt uppsatta chefer, de är ekonomer, rekryterare, informationsstrateger, arkitekter, gymnasielärare, kommunikationsansvariga, journalister, logistikansvariga, marknadsförare, IT-specialister – säg ett yrke och vi är där.

 

Det är mycket märkligt att ofrivilligt bli av med jobbet - att ha hög kompetens och lång erfarenhet och ändå inte efterfrågas på arbetsmarknaden. Det är lågkonjunktur, arbetslösheten ökar, ingen vet när det vänder.

Bland oss arbetslösa, och i vårt professionella nätverk som vi fortfarande har kvar, är det som en både tyst överenskommelse och en uttalad tydlighet att vi inte ska kalla oss arbetslösa utan i stället ska benämnas som arbetssökande.

Men jag är faktiskt arbetslös. Arbetslös för att jag blev av med det som jag utförde med stor stolthet och det som försörjde mig.

Att inte vilja benämna sig själv som arbetslös, och att andra inte heller vill kalla oss arbetslösa, blir stigmatiserande. Som om det är vårt eget fel att vi blivit av med våra jobb. Som om vi misslyckats och därför blev uppsagda. Så är det inte.

Det är marknaden det är fel på. Inte oss. Vi vill jobba. Vi är furiöst arbetssökande.

Vi är även arbetslösa. Jobben försvann. Vi måste säga det. Det är marknaden. Det är inte vi.