Det är mycket märkligt att ofrivilligt bli av med jobbet -
att ha hög kompetens och lång erfarenhet och ändå inte efterfrågas på
arbetsmarknaden. Det är lågkonjunktur, arbetslösheten ökar, ingen vet när det
vänder.
Bland oss arbetslösa, och i vårt professionella nätverk som
vi fortfarande har kvar, är det som en både tyst överenskommelse och en uttalad
tydlighet att vi inte ska kalla oss arbetslösa utan i stället ska benämnas som
arbetssökande.
Men jag är faktiskt arbetslös. Arbetslös för att jag blev av
med det som jag utförde med stor stolthet och det som försörjde mig.
Att inte vilja benämna sig själv som arbetslös, och att andra
inte heller vill kalla oss arbetslösa, blir stigmatiserande. Som om det är vårt
eget fel att vi blivit av med våra jobb. Som om vi misslyckats och därför blev uppsagda.
Så är det inte.
Det är marknaden det är fel på. Inte oss. Vi vill jobba. Vi
är furiöst arbetssökande.