Med lätt böjd rygg, glasögonen lite lätt nedhasade på näsan och med en stadig och intensiv blick ovanför glasögonkanten talar han om mötet med människan. Om att se det stora i det lilla. Om att vara hederlig. Att ha ett gott uppsåt. Att våga ställa frågorna. Frågor som kan göra ont. Men som kan bränna svarta hål om de inte ställs. Han talar om människor han mött. Människor han gjort film om. Människor han inte kunnat lämna oberättade. Han talar om att ha intervjukänsla. Inte intervjuteknik. Intervjukänsla. Känsla för vilka frågor som ska ställas. Med vilken ton. I vilket ögonblick. Den bästa frågan kan man inte skriva ner på förhand. Den kommer efter ett tag, om man har lyssnat aktivt.
Han talar om att aldrig sänka någon. Livet är inte svart och vitt. Det finns nyanser. Livet är komplicerat. Man måste se det svåra och granska fördomar och förmänskliga. Och man måste på något sätt tycka om den man berättar om. Inte tycka synd om. Men tycka om. Så säger han. Och hans blick kan inte ljuga.
