Min morfar var luffare. Han vandrade från ort till ort. Sov än här, än där. Fick lite mat. Hankade sig fram. På vägen lärde han sig de fattigas villkor. Nittonhundratrettiotalet.
Han blev författare och journalist. Första boken hette ”Luffarliv på svenska landsvägar”. På bokryggen stod det Willy Walfridsson. Han hette Valfrid men hans författarnamn var Willy. Jag kan tänka mig hur han räknat ut att det skulle vara snyggt ihop med efternamnet. Han var en av Klarabohemerna. Det kreativa, konstnärsskapande och fattiga gänget som höll till i Stockholms Klarakvarter. Att växa upp i en familj försörjd av en författare var på den tiden inte lätt har jag förstått av min mor. Men fattigdomen blandades med stoltheten över morfars verk.
Tyvärr träffade jag honom aldrig. Men jag har hört om honom i hela mitt liv. Några få av hans romaner har jag läst. Nu har jag kommit till den ålder då intresset för rötterna börjar vakna. Så höstens bibliotek blir min egen bokhylla. Där står de. Böckerna han skrev.
