Två medelålders män med varsin gitarr. Två gudomliga röster. Tomas Andersson Wij och Lars Winnerbäck. Två textgenier. Två briljanta musiker. Och Tomas talar lågmält med Lars. Närmar sig varligt. Och Lars svarar försiktigt. Med ett ord. Kanske två. Bryter ut ibland med flera meningar i rad. Och då blir hans ord som glimrande guld. Vaskas sakta fram. Ibland ler de båda två, skrattar till tyst över Lasses fåordiga svar. Och publiken formligen älskar hans tillbakahållna stil. Ler åt hans tystnad. Men gläds så fort han andas och säger något litet.
Tomas Andersson Wij gör något stort när han bjuder in artistkollegor till sin scen. Skapar nytt av det som redan finns. Att dela blir dubbelt. Och nu mest låtar av Lasse. Några av Tomas. Och båda spelar.
Blickarna på varandra. Samspelet mellan dem. Närvaron. Det är en helig stund.
På scenen har Tomas olika gäster varje gång, och denna mörka novemberkväll känns som en himmelsk fullträff. Tomas Andersson Wij och Lars Winnerbäck. Som gjorda för varann.
