Jag är allergisk mot att en hund ska bli som ett barn i familjen. Hundägare som pratar om jycken som ett barn, pussar på nosen, låter hunden slicka i ansiktet - som en dreglande bebis. Hunden ska sitta i knäet, ska kelas med och den ska ligga i sängen.
Så går sonens tjej och köper en hund. Och sonen blir delaktig förstås. De turas om att gå ut med den, och det är ett fasligt sjå med att få den att bli rumsren. Så meddelar de att de tänker sätta sig på tåget och åka tjugo mil för att komma hem och visa den lille krabaten. Jag säger att de inte behöver stressa med det. Sonen replikerar att det är roligt för mig att se hunden medan han är så liten.
Så kommer de hem alla tre. Sonen och tjejen och deras lille Harry. De bär på honom. De pussar honom. De pratar om honom. Hur mycket han väger. Hur mycket han ska äta. Och räknar nästan antalet gånger han kissar.
Han är väldigt söt. Jag sätter mig ner på golvet och sträcker ut armarna mot honom. Jag hör mig själv ropa uppmuntrande: Kom till farmor!
