måndag 13 januari 2020

...att inte behöva andras död för att själv ta vara på livet

Idag såg jag ett inlägg i en social-medie-kanal där det visades bilder på dem som omkom i flygkraschen häromdan, med en uppmaning om att ta vara på sitt liv medan man lever.

Jag fattar att inläggets uppmaning syftade till att vi ska ta vara på oss själva, bry oss om varandra och göra något som känns meningsfullt. Men jag behöver verkligen inte att ett plan blir nerskjutet och att alla etthundrasjuttiosex personer ombord dör för att jag själv ska känna livsglädje.

Mitt hjärta slår ungefär sextio gånger per minut. Räknas det? Jag andas ungefär tolv gånger per minut. Är det okej? Eller ska jag hyperventilera? Blir det extra då? Eller ska jag andas in riktigt djupt och hålla andan för att ordentligt ta varje andetag till det yttersta? Ger det mer?

Denna hets över att maximera och expandera sitt liv hela tiden. Vad som helst kan hända när som helst och vi kan inte tänka ut allt.

Jag är tacksam, alldeles utan att någon annan dör, och fortsätter be min kvällsbön om att få vakna upp även imorgon.