Vi mäter steg, distans och tid. Vi mäter puls och höjd och djup. Vi mäter vilotid och skärmtid och ta mig tusan allt som går att mäta. Diagrammen borde visa hur välmående vi är. Men icke.
Jag tänker mig att jag skulle ha en själ-puls-klocka. En som klockade varje skratt under dagen. Noterade varje äkta leende jag fick eller gav, varje uppåtkänsla. En klocka som darrade till och gjorde ett avstamp i diagrammet varje gång när jag kände meningsfullhet, inspiration och ett tack. Den lilla mackapären på handleden skulle ticka till vid varje känsla av kärlek om kvällen. Den skulle surra sakta om natten och registrera varenda god drömsekvens som jag själv skulle ha glömt på morgonen.
En sån klocka skulle jag vilja ha. Den skulle säga mig något om huruvida jag skrattade tillräckligt ofta, om jag kände mig tillräckligt glad och om jag hade förmåga att trivas i mig själv. Och om diagrammet visade alldeles för lågt en dag skulle jag snabbt bli påmind om att göra något roligare nästa dag för själen.
