...Andrev Waldens bok Jävla karlar

  
Omslag: Sara R. Acedo

Idag behövde jag totalfokusera på något annat än jobbet, koppla av helt enkelt, låta tankarna gå in i en annan värld. Jag satte mig i soffan och förblev där i fem timmar med Andrev Waldens bok "Jävla karlar". Det var lätt att dras in i historien och fullt förståeligt att han vann Augustpriset med den. Den är lättläst och därmed har ju författaren arbetat hårt.

Man måste läsa boken själv för att förstå. Den är svår att beskriva. Hans språk är direkt och han gör exakta iakttagelser på ett häpnadsväckande sätt i förhållande till att han var barn under den största delen av berättelsen.

Slutet blir kanske en antiklimax om man är lagd åt det hållet att man inte står ut med frågetecken och bara måste ha svar om saker som egentligen inte angår en men som man tycker att man borde få äga eftersom man läst så länge.

Men just för att man läst så länge, in till sista meningen, så inser man kanske att slutet är ett crescendo - ett utkristalliserat ögonblick av det man förlorat och aldrig kan återskapa.

...mitt nya jobb

Med raska steg går jag till mitt nya jobb. Varje dag är olik den andra. Ena dagen kan vara fylld av hemsjukvård och nästa dag av mottagningsjobb och allra oftast blir det både och. Vissa dagar är det rådgivning och lotsning per telefon på agendan.

Att kliva in på en vårdcentral som sjuksköterska efter att inte ha arbetat inom den kliniska verksamheten på över sju år är minst sagt omtumlande. Alla nya medicintekniska produkter, alla specifika rutiner och alla nya arbetssätt det kräver ju sitt. Men grunden i allt, att ge god vård och hålla patientsäkerheten hög ligger kvar som alltid. Och uttrycket ”See one, do one, teach one” lever också kvar. Det är hemtamt.

Jag jobbar, äter, och sover sen som en klubbad oxe natten igenom. Går glad till jobbet varje dag. Trött när jag går hem. Jobbet känns meningsfullt. Kollegorna är ovärderliga. Och arbetsplatsen ligger bara några stenkast i väg så jag får en given promenad både dit och hem.

Att gå tillbaka till vården och patientarbetet var ett bra val.

...att börja som sjuksköterska igen

 

Jag borde skrivit varje dag om hur det är att vara arbetslös och arbetssökande men det var fullt upp med att söka jobb, göra specifika cv:n för respektive ansökan, nätverka, gå på informationsmöten, logga in på Arbetsförmedlingen, logga in på a-kassan, logga in på Trygghetsrådet, och igen – söka jobb, söka jobb, söka jobb.

Nu äntligen kan jag tänka på annat. Min nya tjänst börjar om några veckor!

Under hela min tid som medicinsk redaktör saknade jag det patientnära arbetet - det där att få hjälpa i stunden, lyssna, förmedla lugn och kunskap, visa empati, utföra vårdåtgärder, stärka patientens egenkraft – ja, allt som ingår i mötet mellan patient och sjuksköterska, det saknade jag. Därför arbetade jag i flera år parallellt. Redaktör om dagarna och sjuksköterska om kvällar och helger när jag hann. Allt var viktigt. Och allt har sin tid.

Nu går jag till vården på heltid.

Fick mitt e-tjänstekort igår. Sjuksköterskeskylten är framplockad, arbetsskor inköpta, sjuksköterskebroschen putsad – redo!

...arbetsgivares rädsla för personer 55+

Bild: Gerd Altman

Jag har varit utan jobb i tio månader. Det är helt absurt. Och än mer absurt är det att arbetsgivare i Sverige tenderar att inte anställa personer över 55 år. Haha! Det är ju skrattretande.

Vi är kompetenta. Erfarna. Har samlat på oss arbetslivsvisdom. Vi har uthållighet. Vana att lära nytt. Kan utgöra stabilitet. Vi kan lotsa de yngre – ett slags mentorskap - och låta de yngre lära oss något nytt. Vi kunde verkligen bli en perfekt match.

Och vad mer crazy är - Haha, ja man måste skratta åt rekryterarnas enfald – de fattar inte att personer över 55 troligen är stjärnskott med arbetsmoral och som förstår vad ett jobb innebär. Och rekryterarna verkar inte alls förstå vad som ingår i olika åldrars liv. Det de verkligen inte fattar – ja herre min gud så befängt - det är att vi inte vabbar, vi går inte på någon äggstimuleringsbehandling, vi åker inte till Danmark och inseminerar oss, vi har inga graviditetsbesvär, vi kommer inte vara föräldralediga.

Så vad är problemet? 55+ är ju supergruppen.

…en bank som inte räknar pengar som pengar

 

Åh, vad jag har vurmat för Skandiabanken – de är tillmötesgående, snabba, nåbara, man får alltid ett trevligt bemötande.

Men nu. Nej. De vägrar mig att minska mitt lån.

Jag köpte en bostad som jag älskar. Det var på den tiden jag hade ett jobb. Hade räknat noga, skulle ha råd med den i många år framöver.

Blev av med jobbet. Tänkte att jag får sälja denna, och köpa en mindre bostad och jag vet att jag kommer älska mitt nästa hem också. Jag har den förmågan. Det blev mäklare, visning och budgivning.

Extrakollade med banken. Döm om min förvåning när de sa att jag var fast i mitt höga lån och om jag säljer beviljar de inte det lilla lån jag skulle behöva – på grund av att jag är arbetslös.

Trots att a-kassa räknas som en inkomst och att min inkomstförsäkring är hög för lång tid framöver så lånar de mig inte en krona.

Jag ville minska mina omkostnader, men icke.

Skandiabanken må ha bra telefontider och snabba på att svara men de är totalt fyrkantiga. De räknar inte mina faktiska pengar som pengar.

...att mista sitt arbete och logga in

Att mista sitt arbete innebär att mista sina arbetsuppgifter, sin lön, sina arbetskamrater, sin chef, sitt eftertraktansvärde, sin syn på sig själv som yrkesverksam, sin stolthet över avklarade deadlines och sin känsla av att ha uträttat något viktigt.

All struktur som ingår i vardagen tack vare att man har ett jobb som väntar en, kräver en och behöver en – all den strukturen försvinner i ett nu.

Visst kan man skapa ny struktur. Gå upp, äta frukost, ta en promenad, söka jobb, logga in med mobilt bank-id på Arbetsförmedlingen, logga in med mobilt bank-id på sitt fackförbund, logga in med mobilt bank-id på a-kassan.

Ända sen dag ett har jag gått upp när larmet tjutit vid sju. Och skapat struktur. Sökt jobb. Loggat in, loggat in, loggat in. Ett mer frustrerande jobb är svårt att hitta.

Den som aldrig varit arbetslös har inte en aning om hur det är. Själva uppgifterna att utföra är inte tunga. Det är situationen. Och ingen vet när det vänder. Och vi fortsätter logga in med vårt mobila bank-id.

...arbetslösa yrkeskategorier

 

Det väller in folk varje vecka på kontoret i Stockholm där vi samlas – vi Stockholmsbor som varit privatanställda och som nu blivit arbetslösa och arbetssökande.

Vi som varit där ett tag är trevliga mot de nya, slänger fram handen och säger hej och välkommen och trevligt att träffas men vi rättar och snabbt och säger hej och välkommen och inte så trevligt att vi behövde mötas här. För vem av oss ville hamna här? Ingen.

Men nu är vi varandras kollegor. Det är så vi kallar oss. Vi går till samma kontor. Vi känner igen varandra efter ett tag, vi nätverkar, äter lunch ihop, lyssnar på föreläsningar, tipsar varandra och försöker tyda alla regler från a-kassa och Arbetsförmedlingen. Vi har nu alla samma arbete – att söka jobb! Så vilka är nu alla dessa mina nya kollegor?

De är högt uppsatta chefer, de är ekonomer, rekryterare, informationsstrateger, arkitekter, gymnasielärare, kommunikationsansvariga, journalister, logistikansvariga, marknadsförare, IT-specialister – säg ett yrke och vi är där.