... Johan Floderus - Sommar i P1

Foto: Mattias Ahlm

Gisslantagen, det var vad han var. Johan Floderus.

Hans berättelse består av fullständiga meningar, framförda i stackato. Några ord i taget. Ibland bara ett. Varje ord blir betonat.

Är det så han talar rent generellt? Eller är det just denna berättelse som han ger sådan tydlighet?

Ibland gör stackatotakten att jag tror att meningen är avslutad. Sen kommer plötsligt ett eller två ord till. Det är precis som det ska. Spänning rakt igenom som får en att hålla andan.

Hur han lyckas använda fängelsetiden, isoleringscellen i omgångar och hans insikt om att han bland sina medfångar också omges av kamouflerade spioner - att han lyckas lära sig något positivt av denna osäkra tillvaro, ja det är hisnande. Han har mycket att berätta. Men har inte alla svar.

Och dessutom, mitt i allt, hur han i sin cell ger sig själv fysiska utmaningar. Svårt att förstå att han klarar dem eftersom han inte får den mat han behöver för att kroppen ska orka med. Men kroppens förlust kompenseras av hjärnans målmedvetenhet.

… Petra Mede - Sommar i P1

Foto: Mattias Ahlm

Det tog slut alldeles för snabbt, detta första Sommarprat. Petra Mede - The Queen. 

Jag ville höra mer och varför får jag känslan av att det blev för kort? Är det för att hon skulle kunnat gå djupare och ändå simmat tryggt eller är det jag själv som lider brist på berättelser som berör?

Hon är behaglig att lyssna på, rolig i sin fyndighet och en mästare i att fånga situationer och beskriva dem så att man själv nästan står bredvid och bevittnar det som händer.

Hon är på ett sätt distanslös och omedveten i stunden men på samma gång högst medveten, i efterhand, om sina fadäser och därmed lyckas återge allt med frisk självdistans.

Hon känns äkta och direkt, både tänkande och impulsiv, och som vi känner henne från teverutan – ett geni i framförande vad det än gäller.

I sitt Sommar ger hon oss inblick i en dag i hennes liv, en dag som rymmer mer än vad de flesta av oss inte ens hinner på en vecka.

Och musiken hon spelar har hög dansfaktor. Vid varje låt kliver jag ut på köksgolvet och dansar fritt.

...Sommar i P1 - 2025

  

Foton: Mattias Ahlm/Sveriges Radio, Annika Berglund, Frida Klang, Meddi, Lina Arvidsson, Darren Hamlin, Behtash Sanaeeha, Alexander Donnka.

Se så vackert!

Att man kan bli så glad av en bild. Men det är klart man kan. Den påminner om så många goda lyssnarstunder, så många tankar som väckts och så många ”Vad?” och ”Jaha!” och ”Wow!”.

Den påminner också om många kontemplerande stunder, då när man hör ett avskalat och öppet berättande.

Så får man också chans att lära sig något nytt, om ett område långt ifrån ens eget, och upptäcka att nästan allt kan bli intressant.

Det är Sommar i P1!

Idag presenterades årets Sommarvärdar och jag ler vid blotta tanken på hur jag ska sitta på balkongen eller ligga på en filt i solen och lyssna på dem. En i taget. En om dagen. Och med start på Midsommardagen. Sommaren är räddad. Oavsett humör eller väder.

Även detta år kommer jag skriva mina tusen tecken, tillägnat vart och ett av programmen och dess respektive värd.

Jag vågar säga att det finns något för alla i det här konceptet. Det är så varje år. Det är en bredd av personer som blivit tillfrågade att Sommarprata. Och vad kul att de alla svarat ja.

...Andrev Waldens bok Jävla karlar

  
Omslag: Sara R. Acedo

Idag behövde jag totalfokusera på något annat än jobbet, koppla av helt enkelt, låta tankarna gå in i en annan värld. Jag satte mig i soffan och förblev där i fem timmar med Andrev Waldens bok "Jävla karlar". Det var lätt att dras in i historien och fullt förståeligt att han vann Augustpriset med den. Den är lättläst och därmed har ju författaren arbetat hårt.

Man måste läsa boken själv för att förstå. Den är svår att beskriva. Hans språk är direkt och han gör exakta iakttagelser på ett häpnadsväckande sätt i förhållande till att han var barn under den största delen av berättelsen.

Slutet blir kanske en antiklimax om man är lagd åt det hållet att man inte står ut med frågetecken och bara måste ha svar om saker som egentligen inte angår en men som man tycker att man borde få äga eftersom man läst så länge.

Men just för att man läst så länge, in till sista meningen, så inser man kanske att slutet är ett crescendo - ett utkristalliserat ögonblick av det man förlorat och aldrig kan återskapa.

...mitt nya jobb

Med raska steg går jag till mitt nya jobb. Varje dag är olik den andra. Ena dagen kan vara fylld av hemsjukvård och nästa dag av mottagningsjobb och allra oftast blir det både och. Vissa dagar är det rådgivning och lotsning per telefon på agendan.

Att kliva in på en vårdcentral som sjuksköterska efter att inte ha arbetat inom den kliniska verksamheten på över sju år är minst sagt omtumlande. Alla nya medicintekniska produkter, alla specifika rutiner och alla nya arbetssätt det kräver ju sitt. Men grunden i allt, att ge god vård och hålla patientsäkerheten hög ligger kvar som alltid. Och uttrycket ”See one, do one, teach one” lever också kvar. Det är hemtamt.

Jag jobbar, äter, och sover sen som en klubbad oxe natten igenom. Går glad till jobbet varje dag. Trött när jag går hem. Jobbet känns meningsfullt. Kollegorna är ovärderliga. Och arbetsplatsen ligger bara några stenkast i väg så jag får en given promenad både dit och hem.

Att gå tillbaka till vården och patientarbetet var ett bra val.

...att börja som sjuksköterska igen

 

Jag borde skrivit varje dag om hur det är att vara arbetslös och arbetssökande men det var fullt upp med att söka jobb, göra specifika cv:n för respektive ansökan, nätverka, gå på informationsmöten, logga in på Arbetsförmedlingen, logga in på a-kassan, logga in på Trygghetsrådet, och igen – söka jobb, söka jobb, söka jobb.

Nu äntligen kan jag tänka på annat. Min nya tjänst börjar om några veckor!

Under hela min tid som medicinsk redaktör saknade jag det patientnära arbetet - det där att få hjälpa i stunden, lyssna, förmedla lugn och kunskap, visa empati, utföra vårdåtgärder, stärka patientens egenkraft – ja, allt som ingår i mötet mellan patient och sjuksköterska, det saknade jag. Därför arbetade jag i flera år parallellt. Redaktör om dagarna och sjuksköterska om kvällar och helger när jag hann. Allt var viktigt. Och allt har sin tid.

Nu går jag till vården på heltid.

Fick mitt e-tjänstekort igår. Sjuksköterskeskylten är framplockad, arbetsskor inköpta, sjuksköterskebroschen putsad – redo!

...arbetsgivares rädsla för personer 55+

Bild: Gerd Altman

Jag har varit utan jobb i tio månader. Det är helt absurt. Och än mer absurt är det att arbetsgivare i Sverige tenderar att inte anställa personer över 55 år. Haha! Det är ju skrattretande.

Vi är kompetenta. Erfarna. Har samlat på oss arbetslivsvisdom. Vi har uthållighet. Vana att lära nytt. Kan utgöra stabilitet. Vi kan lotsa de yngre – ett slags mentorskap - och låta de yngre lära oss något nytt. Vi kunde verkligen bli en perfekt match.

Och vad mer crazy är - Haha, ja man måste skratta åt rekryterarnas enfald – de fattar inte att personer över 55 troligen är stjärnskott med arbetsmoral och som förstår vad ett jobb innebär. Och rekryterarna verkar inte alls förstå vad som ingår i olika åldrars liv. Det de verkligen inte fattar – ja herre min gud så befängt - det är att vi inte vabbar, vi går inte på någon äggstimuleringsbehandling, vi åker inte till Danmark och inseminerar oss, vi har inga graviditetsbesvär, vi kommer inte vara föräldralediga.

Så vad är problemet? 55+ är ju supergruppen.