Foto: Lina Arvidsson
Se, så fin han är.
Men varför har han inte kransen på huvudet? Han har ju ändå
fått välja blommorna själv. Kanske har han det så djupt i sig, att inte göra
som alla andra. Att bryta av.
Den ständiga politikern, ifrågasättaren och sanningssägaren.
Den modige.
Mikael Wiehe, som jag växte upp med från morgon till kväll
ur stereons högtalare, hans fina röst - både den fysiska och den röst hans
budskap bringar.
Hans stadiga stämma vittnar inte alls om att han snart är
åttio.
Det är ett vackert och lågmält Sommar. Hans tillbakablickar
på hur sångerna skrevs, hur de framfördes och hur viktigt det var för Hoola
Bandoola att inte spelas på Svensktoppen.
Så hans samarbete med, och kärlek till, Björn Afzelius. Och
hans viktiga uppgift att spela och sjunga på Björns begravning.
Det är till åren en åldrad man som gör sitt Sommar, men det
hörs inte på rösten, det syns inte på fotot och i sitt budskap är han lika
fräsch och ung som han var när han startade.