Han är
sist ut i Sommar - Roland Pöntinen - sist men inte minst.
Han pratar
avspänt med en mellanmörk röst som har ett ljust stråk av heshet. Behaglig att
lyssna på.
Han är ganska
lågmäld, spränger in klassisk musik emellan pratet, filosoferar under vissa
avsnitt.
Han
berättar om dåtidens musikskola för barn och om hur han, som många andra
svenska musiker, lärde sig att stå på scen i frikyrkan.
Han
berättar varmt om sin pianolärare, Gunnar Hallhagen, som han hade både i
barndomen och på Musikhögskolan i Stockholm. Hallhagen uppmuntrade sina
studenter att dyka ner i litteratur och att filosofera och diskutera livsåskådningar.
Hans studenter blev egna musiker med egen stil.
Pianot
blev Roland Pöntinens passion. Och Hallhagen krävde ett skapande i musiken. Det
skulle vara som poesi. Eller som ett drama. Vad som - bara det grep tag.
Och så
tänker jag om detta Sommar. Ge mig poesi. Eller drama. Vad som - bara det
griper tag.