fredag 4 februari 2011

...Susanna Alakoski

Jag gråter på sidan trettiofem. Det är första gången han bryr sig. Det borde vara positivt. Man borde bli glad. Men jag gråter för att kontrasten blir så stor. De första trettiofyra sidorna borde få vem som helst att gråta av vanmaktskänsla, men dem läser jag rakt av fast allt är hemskt.  På sidan trettiofem visar han plötsligt en enkel, för historien en mirakulös, omsorg. Han lindar in en apelsin och en banan i en servett och ger henne att ha med på resan hem. Det blir obarmhärtigt tydligt. All utebliven omsorg genom hela livet. Allt ickebekräftande.  Alla gånger hon hade behövt en bror och han inte fanns där. Jag gråter på tunnelbanan. Lägger ner boken i väskan för att skynda till jobbet. Jag kom till sidan trettiofem. Mer än trehundra sidor kvar. Längtar.
I fikarummet:                                          
-          Hur är läget?
-          Bra. Jag läser en bok.
-          Vilken då?

-          Håpas du trifs bra i fengelset, av Susanna Alakoski. Det är en bok till alla anhöriga.