måndag 21 februari 2011

...min vite afrikanske son

Under Afrikas heta sol, alldeles nära ekvatorn, föddes den andra sonen. Vi bodde i Uganda och jag gick på ugandisk mödravård. Där mätte de magen precis som här hemma och lyssnade med tratt. Men när blodvärdet skulle kollas tog den afrikanska barnmorskan sin tumme och förde försiktigt ner mitt undre ögonlock på mitt högra öga för att se om slemhinnan därinnanför var röd och fin. Good, sa hon.

Jag berättade för vår engelske vän och doktor vilket otillförlitligt blodvärdestest hon gjort. Well, sa han, probably lika bra som deras laboratorium här.

Det var inget alternativ att föda i Uganda. Var och varannan människa hade hiv och sjukhuset på orten skulle man akta sig för.

Vi flög till Kenya några veckor innan beräknad nedkomst och åkte en vacker väg till ett sjukhus i Rift Valley. Såklart fanns det hivsmittade även där men missionssjukhuset var bättre rustat och friska doktorer och sköterskor var blodgivare.

På Kijabe Hospital föddes Anton. Och Jonatan blev storebror. Det är nitton år sen nu.