Jonatan var ett år när vi åkte till Uganda för att arbeta där. Han hade ljus hy och var en riktig lintott och alla vi träffade ville känna på hans hud och smeka hans hår. Så mjukt. Så annorlunda. Och vi hade på svenskars vis en sittvagn till honom när vi gick längs vägarna från bostaden till kyrkan. Barn och ungdomar sprang efter oss och ropade förtvivlat.
- What has happened? Is he lame?
Aldrig förr hade de sett ett litet barn skjutsas i vagn. En ettåring i Uganda får hänga på ryggen. En tvååring går bredvid. Och en treåring får bära vattenflaskor eller sina småsyskon.
Och när vi åkte bil satt Jonatan i bilbarnstolen som kom med från Sverige. Han satt i framsätet bakåtvänd och vuxna fick sitta i baksätet och trängas.
Att förklara detta med trafiksäkerhet för våra ugandiska vänner var inte stor idé. De hade helt andra referensramar. Så när han satt där som en vit liten prins på den bästa platsen trodde de att han satt där just för att han var det allra dyrbaraste. Vilket han ju också var.
