Myntet har alltid två sidor som kan se hur olika ut som helst trots att den ena inte existerar utan den andra. Varje mynt har en tunn kant där båda sidor möts. Kanten pratar vi sällan om. Det är lättare att prata om de båda sidorna. Motsättningarna. Svart och vitt. Det känns bra att ta tydligt avstånd eller att helhjärtat omfamna. Det är mycket svårare med den tunna kanten, där ingen sida härskar och där ingen är mer rätt än den andra.
Man kan hålla myntet i sin hand och skåda ena sidan när den andra vilar mot handflatans bädd. Så kan man vända myntet och granska den andra sidan. Men det är endast när myntet står på sin kant och snurrar fort som båda sidor kan visa sig jämbördiga i kraft. Myntet med sin prägling virvlar framför betraktarens öga. Så faller myntet ner med ena sidan i bordet medan den andra visas upp. Om man då böjer sig lite och tittar från sidan ser man den sammanhållande ytan. Den yta där båda sidor möts. Och just den sammanhållande ytan är den som har kontakt med båda.
