På turné i Sverige. Ny platta. Konstant glöd. Tomas Andersson Wij är på Södra Teatern i Stockholm. Publiken sitter i vinröda sammetsklädda salongsfåtöljer och gonar sig. Gott om benutrymme. En och annan har tagit med sig ett glas vin från baren in i salongen. Tomas har tagit med sig ett helt band på scen. De växlar mellan suggestiva baskaggefyllda rytmer och melodiösa ballader. Låt, på låt, på låt. Och aldrig får vi nog.
Stående ovationer. När han klappas in för andra eller tredje gången kommer han ensam ut på scen. Kvällens sista låt toppar, genom sin närvarokänsla, hela listan. Strålkastarljuset på hans rakade huvud. Rummet för hans nakna texter. Han plockar gitarrens strängar med säkra fingrar. Lika säkert som han format de oförställda orden. Det ärliga språket som blivit hans signum. Inte en ton, inte ett ord hamnar fel.
Tomas Andersson Wij. Ensam på scen. Med sin röst. Med sin gitarr. Det är maximalt och stunden blir ett koncentrat av honom själv. Man kan inte komma närmare än så.