Jag stegar in i entrén till jobbet. Där sitter två skräddare vid ett långt bord med högar av kläder. Det är fastighetsägaren av denna stora koloss med kontorslokaler som förstått hur vi har det. Mycket jobb. Inte mycket ork vad gäller trasiga kläder i våra garderober där hemma.
Denna dag bjuder fastighetsägaren på skräddarhjälp. Vi får lämna in byxor med trasig fåll, skjortor med saknade knappar och kjolar med sprängt blixtlås. Kläderna ska ligga i påsar märkta med namn och mobilnummer. När arbetsdagen är slut kan vi bara gå till skräddarbordet och tacksamt hämta ut våra lagade kläder.
Jag själv har missat informationen, så när jag stegar in i hallen och ser skräddarna på varsin stol stannar jag till och ser ut över textilierna som väntar på förbarmande. Frågar vad som pågår. Blir våldsamt förtjust i idén. När jag sen kommit halvvägs upp i rulltrappan får jag en impuls som jag hejdar. Jag vill vända mig om, ropa till dem och fråga: Säg mig, lagar ni möjligtvis också en trasig familjeväv?