Många böcker är sålda nu. Vänner, släktingar och arbetskamrater har köpt Brodersbrevet. En del köper med ett leende på läpparna och säger att de ska hem och slänga sig i soffan och läsa, eller gå till ett fik för att sitta och läsa i ett hörn. Alla verkar nöjda med att ha läsningen att se fram emot.
Det är en märklig känsla för mig som suttit och skrivit på berättelsen i flera år och som korrekturläst fram och tillbaka och läst flera olika versioner i olika steg och som redigerat och ändrat om och äntligen kan koppla bort själva textarbetet, en märklig känsla för mig att inse att det nu är andras tur att läsa. Tryckt är tryckt. Och nu är det läsarens text. Inte längre mitt arbete.
Efter en dryg veckas försäljning börjar meddelandena regna in i mobilen och mejlen in i inkorgen.
Det är ingen feel-good-bok jag skrivit. Det visste jag. Men jag visste inte hur den skulle tas emot.
Brodersbrevet landar väl. Tårar. Känslor. Inblick i ovisshetens labyrint.
Läsarna blir Brodersbrevets värmande famn.
