Jag har slutat snooza. Det är ett nytt liv. När alla mina fyra larmenheter ringer samtidigt – då går jag upp. Det är helt fantastiskt. Efter alla år. Vet inte vad som hänt. Kanske jag bara bestämt mig.
Det svåraste är hur jag ska kunna motstå att gå till sängen igen. Så när jag står där borta vid fönsterbrädan och stänger alla larm talar jag uppmuntrande till mig själv om att det snart känns bättre. Så visualiserar jag ett taggtrådsstängsel som rest sig runt bädden i samma stund som jag klev ur.
Jag gör frukost i sömnen, duschar i sömnen och klär på mig i sömnen. Sen till bussen som jag i mitt nya liv inte missat en enda gång, och på tunnelbanan läser jag till och med Metro i sömnen.
Mitt lockbete är dagens första cappuccino på jobbet. Andra veckan i rad nu. Det går bra. Jag är stark.
Skyndar längs Vasagatan. Hjälper en vilsen man. Springer några trappor upp till kontoret. Snart kaffe. Men dörrnyckeln till jobbet passar inte i den förbannade dörren. Rycker och drar. Helvete. Aha. Fel dörr.
