Idag sprang jag inte ens till bussen. Jag gick som en helt vanlig medelålders kvinna som går till bussen i tid. Det ingår i min strategi att börja göra som jag tror att andra gör. Går upp, äter frukost, gör sig i ordning o tar sig sen till jobbet utan att fastna i funderingar. Jag tänker att om jag robotiserar mig en aning gällande det som ändå ska ske varje vardag kan det ge utrymme för nya tankar generellt i mitt liv. Nån slag mental fengshui.
Fortfarande kan jag fastna framför badrumsspegeln eller garderoben och börja filosofera över mina livsval, meningen med resten av livet eller vilka möjligheter jag har nu när inget binder mig. Men förvånansvärt snabbt har jag lärt mig att det där filosoferandet inte leder nån vart utan nu gäller det att göra mig i ordning om jag ska framåt denna morgon. Och framåt ska jag. Det är det som är hela vitsen med detta sluta-snooza-projektet. Nya tankar ska komma.
Och om jag sviktar där framför spegeln eller garderoben siktar jag mot jobbets cappuccino.
