Jag har ingen magkänsla. Allt sitter i huvudet. Jag listar ut. Tänker. Analyserar fram och tillbaka och drar slutsatser. Ibland tror jag rätt. Ibland tror jag fel. Men min intuition sitter i huvudet. Magkänslan som jag hör andra prata om den har inte jag.
Det är så konstigt för mig som är en extremt känslofylld o känsloanalyserande person att inte kunna relatera till att känna i magen. Jag känner allt i huvudet. Eller i hjärtat. Eller hela bröstkorgen. Sorg kan jag känna i hela kroppen. Total lycka också. Och när något är fel, och speciellt när den insikten kommer plötsligt, går det en ispelare från topp till tå. Huden stelnar till ett pansar.
Känna känslor kan jag. Det är härligt. Jag kan somna glad eller ledsen, lugn eller orolig, med distinkt medvetande eller diffust. Tanken klar, aktiv, konkluderande. Eller diffust obehag som ett för varmt täcke. Eller för kallt. Det är kanske det andra kallar för magkänsla.
Jag har ingen magkänsla. Kanske kroppskänsla. Men det mesta sitter i huvudet.
