När Mikael Persbrandt står på scen i vinternatten och läser Nyårsklockan handlar det inte om kön. Det handlar om deklamation. Vem är bättre än denne människa som genomgått skärseld och kommit levande ur den, vem är bättre på att med pondus o hög o kraftig stämma läsa denna dikt? Ring, klocka ring!
Han läser som bara Mikael Persbrandt kan. Bara hans stämma kan ljuda så i natten. Hans sätt att stå på scen, hans självklara och haussefria mandat att ta till orda, hans sätt att lida och känna in - det lyfter ut det gamla. Lyfter in det nya.
Det står massor av kvinnor på scen. Massor av män. Massor av kvinnor i publiken. Massor av män. Ingen verkar sur. Alla lyssnar andaktsfullt. Drar efter andan när den store sekundvisaren tickar. Ska han hinna färdigt innan tolv?
Fem sekunder innan årsskiftet räknar Mikael Persbrandt och Anne Lundberg högt tillsammans med publiken. Fem! Fyra! Tre! Två! Ett!
Gott Nytt År!
Hans deklamation är precis vad man väntar sig av Mikael Persbrandt. Fylld av kraft och liv.
