Lägg sorgen i din kupade hand. Håll om den. Mjukt och stilla. Känns dess värme och kyla, resignation och förtvivlan. Låt sorgen darra mot din veckade handflata. Låt den glida ner mot de avlånga små diken som bildas längsmed finger tätt mot finger.
Det gör ont att sörja en brusten kärleksrelation. Men att sörja det som kunde varit är ingen motsats till valet att gå skilda vägar. Inget tecken på att vilja tillbaka.
Känn sorgen i din kupade hand. Väg den. Lugnt och försiktigt. Lyft handen sakta som en skål och så ner igen. Låt den glida framför dig från sida till sida. Du kan bära den. Den behöver kärlek. Du är dess bo.
Älska sorgen i din kupade hand. Känn den. Ta emot den. Acceptera smärtan den ger. Du känner det du känner. Det är en del av dig. Var öm mot sorgen, mot dig själv, inte hård.
Bär sorgen så länge den behöver bäras. Släpp den, när den darrat färdigt. Plana ut din hand.
Sorgen upplöses. Ändrar färg. Ändrar form. Förvandlas. Så småningom smeker den din kind som en viskning i vinden.