söndag 3 mars 2019

...ett besök hos fysioterapeuten

En för mig okänd man står två meter bakom min rygg och studerar mina skulderblad för att se om de rör sig synkroniserat när jag lyfter armarna enligt hans instruktioner. Jag är iklädd lediga tajts och en behå som skär in i överflödshuden. Det är inte roligt.

Han är fysioterapeut och ska hjälpa mig att rehabilitera de sista fem procenten tills jag får full funktion igen i vänsteraxeln.

Han ber mig göra ytterligare någon rörelse med armarna och när jag står med koncentrerad min känner han på mina överarmar för att få en uppfattning om mina biceps och triceps. Det är inte roligt, det heller.

Jag känner mig så spinkig. Och rätt svag. Men jag vill ju såklart att han ska registrera och bedöma, se hur det faktiskt är ställt och utifrån det ge mig rekommendationer. Ändå önskar jag att jag i denna stund kunde visa mig starkare än vad jag är och kunde ge mer muskelspänst än jag har.

Besöket slutar med att tant går hem med ett papper i handen där han ritat försiktiga övningar med ett litet stretchband.