Och jag tänkte, det liv jag fått, det enda jag har, att det ska räcka till, till det jag vill, och förmår, och till min längtan. Att det inte är någon annan som kan, ingen annan som äger mina lungor eller skuldror eller önskningar. Det är jag som ska leva mitt liv.
Mitt liv - min innersta kärna - är mitt ansvar, mina försök, mina felsteg och alla mina rättsteg.
Och vem ska gå min väg om inte jag? Vem ska bejaka om inte jag? Min genuppsättning, unik, endast för mig. Min situation, bara min. Med min familj. Och andra vänner.
Precis så ska du också gå, utifrån ditt inre, din vilja, din situation. Vem annan kan?
Och jag tänkte, det är verkligen mitt. Det liv jag fått. Och det är en gåva. Alla år. Månader. Veckor, dagar o nätter. Timmar, minuter o sekunder. All denna tid till skänks. Hur tar jag hand om den?
Så föll sig tankarna, efter andakt hos barnens faster som somnat in. Efteråt, det goda samtalet med en vän jag inte mött på länge. Sen besök på Fotografiska. Så levde jag mitt liv en söndag.
