Om man kan sörja någon man aldrig träffat, bara sett på håll, beundrat och hållit på så är det med sorg jag stegar in i affären på lördagseftermiddagen för att köpa ett plagg. En knytblus.
Vördnad. Respekt. Overklighetskänsla.
Jag ringer min barndomsvän Annette. Frågar om hon hört det hemska. Men, Näej. Så jag säger det. Sara Danius. Annette börjar gråta. Precis som jag själv gjorde när jag fick veta.
Vi stämmer träff - Annette, hennes man och jag. Jag byter om, knyter blusen, sätter upp håret. Sminkar mig hårdare än vanligt.
Tar bilen in till stan. Kör fel. Hamnar på Tranebergsbron och mot Bromma. Vänder om, kör rätt, parkerar.
Vi går tillsammans över bron mot en restaurang på Lilla Essingen. Månen lyser starkt på stjärnklar himmel. Annette och jag ställer oss tätt ihop för ett foto. Hennes man säger att jag ser så allvarlig ut. Ja, säger jag, det är för att Sara Danius lämnat. Tänker att jorden mist en röst.
Han tar ett foto till. Jag försöker le. Och hoppas rosetten syns där vid min hals.
