Jag frågade min Mor för ett tag sen om det fanns något hon hade sparat till sist. Något som hon tänkt berätta men ännu inte hittat tillfälle för. Nåt hon ville säga innan hon lämnar mig här på jorden.
Hon tänkte noga efter och sa sen nej. Hon dolde inget, tryckte inget undan och det fanns inget av vikt för mig som inte redan var sagt.
Alltså, hon är frisk som en nötkärna och inte alls på väg bort men jag inser ju att vi alla kan dö närsomhelst osagda.
Så efter ännu en tid kom jag på mig själv med att j a g hade något som jag sparat till sist. Något jag tänkt berätta men ännu inte hittat tillfälle för. Nåt jag ville hon skulle veta och som jag tänkte skulle vara bra för mig att få ha sagt.
Och är det inte ofta så? Att de frågor vi ställer till andra är frågor vi borde ställa oss själva.
Kanske vi frågar vår partner ”Hur mår du i vår relation?”. Fast det är oss själva vi borde fråga. ”Hur mår jag i vår relation?”.
Kanske är mina intresserade frågor om andra, frågor jag själv skulle behöva få.
