lördag 21 november 2020

...att längta efter att köra traktor

Jag vet inte vad det är men plötsligt längtar jag efter att köra en stor traktor. Jag vill ut på en åker med traktor och plog och plöja målmedvetet, rakt och djupt. Då och då ska jag stanna traktorn och kliva ur för att lyfta bort några stenar som ligger i vägen och sen ta de stora kliven upp till förarsätet igen, lägga i växeln och på nytt föra hela ekipaget framåt. Hörselkåporna är på. Och det dämpade kraftfulla motorljudet blir lagom monotont och lagom varierat beroende på hur jag gasar och bromsar för att samspela med underlaget.


Jag vill ha en stor åker. Det får gärna ta hela dagen att plöja. Fåra efter fåra. Då och då ska jag  kliva ur bara för att blicka bakåt för att se hur många rader jag gjort, hur rakt det blev och hur den upplöjda jordens fuktiga färg blänker i ljuset. Jag ska gå runt traktorns alla fyra hjul och stryka över dem. Dessa mäktiga. Kraftfulla. Och ändamålsenliga. Jag ska betänka att det är jag som har plöjt. Med mina händer har jag styrt traktorratten och med mina fötter manövrerat pedalerna.


Efter halva dagen ska jag slå av motorn och gå bort mot gärdsgården och sitta på en stor sten och äta medhavda smörgåsar och dricka termoskaffe. Känna jord och lera under mina stövlar. Jag ska dra in doften av frisk luft och meningsfullhet och vända mitt ansikte mot det försiktiga ljuset bakom disig himmel. Och jag fryser inte. På mig ska jag ha lager på lager och fötterna i höga gummistövlar som jag enkelt ska spola av vid dagens slut.


Det kanske låter som om jag talar om livet och om min egen inre jord. Men jag talar faktiskt om en helt vanlig traktor. 


Ända sen i mars när corona blev vår vardag har jag längtat efter att umgås med mina vänner, vara på trevliga middagar och lyssna på livemusik på nån pub i Gamla Stan. Men nu i november drabbas jag plötsligt av längtan efter detta stora fordon.


Jag börjar googla på körkort för traktor. Läser på både Transportstyrelsen och Trafikverket. Det är inte helt klart hur jag ska kunna uppnå denna nya längtan. Men det verkar vara så att jag kan köra traktor i och med att jag har ett körkort för bil. Kan det verkligen vara sant?


Visserligen körde jag traktor på en åker i min ungdom redan flera år innan jag hade körkort. Men det var på en bondgård långt ifrån stan där jag bodde och där ute på landet tänkte jag inte ens på om det var lagligt eller inte. Jag hade sommarjobb och ett arbete skulle utföras. Då körde jag traktor med ringvält. Ringvälten skulle försiktigt och bestämt vända jorden över de korn som såtts av såmaskinen bakom en annan traktor. Kanske är det den känslan jag vill åt nu. Nåt stort och fysiskt.


Men hur ska jag göra? Jag har varken traktor eller åker. Jag bor i lägenhet strax utanför Stockholms city. Och mitt jobb i innerstan är så långt ifrån en fysisk åker jag kan komma.


Jag vill inte söka till Bonde söker fru. Det är inte det livet jag vill ha. Men en traktor.


Tänk att bara få sitta där och styra. Och fårorna blir som jag bestämt. Raka. Snygga. Välplöjda. Och när arbetet är slutfört och jag hissar upp plogen där bak och kör hem till gården - ja, vilken gård vet jag inte men nånstans ska traktorn stå - och när jag slagit av motorn och kliver ur och går runt hela ekipaget igen kan jag nöjt konstatera att plogen inte skadats någonstans och när jag torkar av de jordiga plogbladen kan jag se att de alla glänser och är helt intakta.