Detta med coronapandemin, väntan på vaccin och väntan på mer lättsamma restriktioner är som en långt lopp som ingen vet längden på. Just när vi tänker att bakom nästa krön finns målsnöret så ser vi istället en lång sträcka i disigt mörker. Hur i hela världen ska vi orka hålla modet uppe, hålla hälsan, hålla avstånd och hålla ihop?
Sent häromkvällen fick jag idén att muntra upp mig själv genom att återigen läsa på lite om Spanska sjukan. Det var ingen mysig godnattsaga. Spanska sjukan höll ju på i över två år.
Vi är redan efter snart ett år med coronamedvetandet helt urlakade, uttråkade och urpressade på rutiner, energi och fysisk vänskapskrets.
Och nu då? Vad ska vi hoppas på? Vilken tidpunkt ska vi ge allt kraft åt?
Jag tänker att nästa sommar blir ett andningshål - precis som i somras. Som en vätskekontroll i ett långlopp. Det är nog lika bra att ställa in sig. Mentalt fylla på med pasta. Och kanske sikta på att själva målsnöret kommer först 2022. Och kommer det tidigare så är det bonus.
