Lite stressad är jag. På väg till min nye tandläkare. Honom har jag aldrig träffat och jag känner mig något olustig.
Jag har tidsmarginal, ändå slår mig tanken att ta en taxi till Gullmarsplan för att säkert komma fram i tid. Men vilket slöseri. Bussen blir det. Men några hållplatser är indragna och jag får trava på lite längre än vanligt. Skylten visar sen att bussen kommer om drygt tjugo minuter.
Jag går tillbaka till centrum. Mumlar ”Gode Gud, låt det komma en taxi”. Ingen taxi kommer. Jag säger lite mer tydligt och personligt ”Jesus, se nu till att det kommer en taxi så att jag hinner i tid”. Varför jag drog in Jesus i det här mitt i allt vet jag inte men kanske har det med påsken att göra. Men ingen taxi kommer då heller.
Hur svårt ska det vara? Räcker det inte som dagens prövning att gå till en vilt främmande tandläkare? En ynka taxi? Så hör jag mig själv säga ”Kan det fa-an vara lite mer New York över den här förorten?”.
Och vips kommer en taxi.
Räknades den sista strofen som en bön?
