Det är något vackert över oss där vi står på Slakthusområdet i Stockholm på en stor parkeringsplats och väntar på covid-vaccination. Det är alltså så här vi ser ut efter drygt ett år. Lite vilsna, lite osäkra på vårt klädval, lite långhåriga. Försiktig förväntan, kanske hopp.
Vi står utspridda som om tvåmetersregeln fanns i vårt DNA. Och vi låter oss titta på varandra långt längre än vi skulle gjort i vårt tidigare liv. Ögonen vilar på en annan människa, scannar, dröjer sig kvar och insuper. Blicken glider sen sakta över till nästa och sen nästa. Vi står bakom våra munskydd men med öppna - ja öppna - ögon.
Även jag låter mig beskådas utan att bli obekväm när någon tittar för länge. Nu är det härligt. Jag finns. Här är jag, och precis så här ser jag ut efter fjorton månaders hemarbete och minimalt umgänge. Och precis så här, som jag ser i morgonljuset, ser ni andra också ut.
Solen skiner på oss denna Kristi himmelfärdsdags början och inte bara denna dag lovar ljus, det är hela situationen.
