Om vi förtränger det som gör ont i vårt liv förtränger vi också en del av oss själva. Vi kan inte klippa oss fria från vår verklighet genom att ignorera den. Om vi istället famnar det svåra inom oss, bekräftar och benämner för oss själva eller någon annan, respekterar vi våra känslor och tankar. Vi respekterar vårt jag.
Vi känner helt naturligt ingen lust till att deppa ner oss, klaga, älta eller ömka oss. Men att ta emot oss själva, se oss i spegeln - eller se någon annan i ögonen, och säga som det är - det är att famna sig själv. Om vi uttrycker oss i orden och har turen att hitta de rätta, i samtal med någon eller i vår eget rum där ingen annan hör, kan det vara början till något nytt.
Vi har alla våra sår. Vi har ärr. Vi har besvikelser och kanske bitterhet. Famna allt. Ta emot det. Se det som det är. Och var inte rädd. Vi känner det vi känner. Och det blir inte värre av att vi letar fram de rätta orden för alla våra tankar. Jag tror på benämnandets kraft. Att famna det svåra vi har.
