En rullväska som blir dragen över asfalt ger i från sig ett ljud som är helt oproportionerligt i förhållande till väskans storlek. Därför bär jag den genom hela bostadsområdet vid åttatiden denna morgon på väg till tunnelbanan. Inte kan jag störa tystnaden från skogen, den tomma fotbollsplanen och elcyklarna som sveper förbi.
Jag ser en man som kliver ut på gångvägen framför mig, körandes en sittbarnvagn med en liten morgonglad knodd. Mannen ser ut att ha varit på väg att ruscha till jobbet på sin cykel och sen plötsligt kommit på att han ju hade en liten son att skynda iväg med till förskolan. Mannen går iklädd en spejsig cykelhjälm på huvudet och de långbenta cykelbrallorna guppar rytmiskt med stora gelklumpar i rumpan där han går vägen raskt framåt. Att jag ens funderat denna morgon på vilka av mina skor som skulle passa bäst till min kappa på helgresan ter sig plötsligt helt världsfrånvänd i stunden.
Det är bara att leva så länge livet finns. Do Your Thing. Med eller utan gelklumpar.
