Omslag: Sara R. Acedo
Idag behövde jag totalfokusera på något annat än jobbet,
koppla av helt enkelt, låta tankarna gå in i en annan värld. Jag satte mig i
soffan och förblev där i fem timmar med Andrev Waldens bok "Jävla
karlar". Det var lätt att dras in i historien och fullt förståeligt att
han vann Augustpriset med den. Den är lättläst och därmed har ju författaren
arbetat hårt.
Man måste läsa boken själv för att förstå. Den är svår att
beskriva. Hans språk är direkt och han gör exakta iakttagelser på ett
häpnadsväckande sätt i förhållande till att han var barn under den största
delen av berättelsen.
Slutet blir kanske en antiklimax om man är lagd åt det
hållet att man inte står ut med frågetecken och bara måste ha svar om saker som
egentligen inte angår en men som man tycker att man borde få äga eftersom man
läst så länge.
Men just för att man läst så länge, in till sista meningen, så inser man kanske att slutet är ett crescendo - ett utkristalliserat ögonblick av det man förlorat och aldrig kan återskapa.