Alla tre barnen har varit tidiga med att vilja stå på egna ben. Äldste sonen var inte mer än tio år när han deklarerade att han skulle flytta hemifrån så fort han blev myndig. Han sa det inte argt eller med lyster i blicken som om det var först då han skulle kunna bli lycklig. Han bara konstaterade att vid arton då skulle han flytta. Och så gjorde han.
Nästa son såg hur storebror gjorde och så fort han själv fick chansen att flytta till en mindre föräldrabemannad bostad – med sin pappa där på halvtid – så tog han den, strax innan han skulle fylla arton. Jag hade precis köpt min nya lägenhet och han skulle fått välja rum först. Men vid middagsbordet en kväll sa han att han inte behövde något av rummen. Han tänkte flytta till pappas lägenhet. För att smaka mer frihet.
Starka som oxar i sina viljor har de flyttat tidigt. Och de har lärt sig mycket. Tvätta. Handla. Laga mat. Diska. Ja, alltså när nöden kräver.
Och nu står dottern och stampar. Snart arton. Och hon bara väntar på att få flytta.
