Jag skulle vilja tänka en ny tanke idag. Tänka från ett annat håll. I något nytt spår. Annan riktning. Men tankar verkar följa sitt eget mönster. Sin vanliga väg. Som en väl upptrampad stig. Som om hjärnvindlingarna och tankebanorna är förutbestämda. Som om tankarna har en inneboende struktur och endast i undantagsfall stöter i, darrar till en stund, och sedan fortsätter oberört.
Ibland tvingar livet fram nya tankar. Vid sjukdom, olyckor eller dödsfall. Då kan livet ställas vid sin yttersta kant och säg den som inte hisnar vid ett högt stup. Men det är inte den sortens tankar som kommer från omvälvande händelser som jag längtar efter. Vem längtar efter olycka? Nej, jag skulle bara vilja få en enda ny tanke idag, som inte följer det gamla spåret, en tanke som liksom kommer från sidan och puffar till mitt sinne så att jag överrumplat får säga ”Åh, kan det vara så också?”.
Så tänker jag på väg till jobbet, först buss och sen tunnelbana, en vanlig dag. Lik alla andra. Som en upptrampad stig.
