tisdag 7 februari 2012

...en chokladkaka

Vid Slussen kliver en smal kille i tjugoårsåldern på t-banan och sätter sig med sin röda trunk i knäet. Ur jackan tar han fram en stor chokladkaka. När han öppnar den hörs ljudet av den spröda pappersplasten och alla som sitter eller står nära tittar på hans choklad. Troligtvis är det en liten, liten ruta av den som vi alla skulle behöva för att få upp blodsockret nu på väg hem från en lång arbetsdag.

Så viker han papperet runt chokladen och håller ett stadigt grepp. Han för hela kakan mot munnen och biter rejält över flera rader. Nu är det bara vi kvinnor som tittar. Nej, vi tittar inte. Vi stirrar avundsjukt. Inte bara för att vi är sugna just nu, nej det är som om vi stirrar avundsjukt för att vi också skulle vilja öppna en stor chokladkaka och helt obekymrat kunna bita rakt av. Tugga för tugga. För det är precis det han gör. Han tar en tugga. Mumsar. Sväljer. En ny tugga igen.

Jag vet. Att äta en chokladkaka är inte svårt. Men att göra detta helt obekymrat - det är det som är grejen.