Jag minns när min mamma var trettiotre. Varför minns jag just det året? Jo, för då flyttade vi ifrån en gammal nedlagd skola ute på landet in till självaste staden Ljungby och då till Krokvägen trettiotre. Jag tyckte det var förunderligt att mamma och trappuppgången hade samma siffra.
Mamma var lång och smal, hade mörkt tjockt axellångt hår och starka armar och ben. Hon var just färdig med sin kontoristutbildning och arbetade på ett försäkringsbolag. Efter sina arbetsdagar handlade hon mat på EPA och bar hem kassarna i först den ena uppförsbacken, korsade E4:n som då gick rakt igenom staden, och sedan gick hon i uppförsbacken utanför Kungshögsskolan och förbi Vattentornsskogen.
Så en liten raksträcka och en svag sluttning ner mot Pia Närköp och sen tvärs över gården som ramades in av tre långa hyreshus med tre våningar. Jag var fem år och tyckte att det fanns något magiskt i det hela. Hämtad från dagmamman gick jag med min trettiotreåriga mamma över gräsmattan mot port nummer trettiotre.
