Att skriva är att få berätta något utan att bli avbruten. Att få berätta på sitt sätt. Med sina egna ord. I sin takt. Och att göra det utan att någon flikar in. Det är egentligen det enda sättet att få tänka sina egna tankar till slut. Enda sättet att få formulera sig fritt. Enda sättet att inte bli påverkad av andras inflikade frågor. Andras lust att veta mer. Andras frågande blickar.
Det tar tid att skriva. Tid att formulera sig. Tid att tänka en tanke till slut. Det är ensamt att skriva. Rent fysiskt. Man behöver stänga om sig. Inte bli störd. Inte distraherad. Man behöver möta sig själv och se vad man känner och tänker. Det tar tid att få fatt i tankarna. Att mjukt fånga in dem. För att en stund känna på dem, vända på dem och undersöka dem. Sedan bestämma sig för från vilket håll man ska börja. Om man vill forma dem till ord.
Det är inte lätt. Och inte snabbt gjort. Att få tag om det som pockar. Det som vill bli sagt. Men det är värt tiden. Att få berätta något utan att bli avbruten.
