I tjugofem år höll jag historien inom mig. Berättade för ytterst få. Det fanns många komponenter i viljan att vara tyst. En av dem var att jag sällan blev hjälpt av att tala, kände ingen lättnad i att berätta. Det blev så många frågor att besvara men själv fick jag aldrig några svar.
Jag var tjugofem år när han försvann och femtio när jag började skriva på Brodersbrevet. Jag hade nått den punkt då jag inte längre ville hålla tillbaka. Tänkte att det inte var hälsosamt att tränga undan en så avtrycksgivande händelse. Jag satte mig ner och samlade mina tankar, skaffade information och gjorde en resa - både kroppsligt och mentalt. Tre års skrivande.
Inledande text börjar så här:
" Jag vill tala om min bror. Om han läste detta, eller bara visste att jag hade hans liv som ett av mina livsöden, skulle han fnysskratta och kalla mig patetisk som ägnade mig åt att fundera över honom istället för att leva mitt eget liv. Till en början skulle jag förläget tycka att han hade rätt. Men ganska snart.."
