Jag tänker att det är bra att kunna gråta ibland för det visar att man har kontakt med sitt inre. Därför har det oroat mig en del den sista tiden att jag har långt till tårarna och sällan känner mig djupt berörd.
Så åker jag denna mörka novemberkväll till Farstastrandkyrkan för att lyssna på Jonas Hassen Khemiri. Han är inbjuden för att tala om sitt författarskap och för att läsa något ur sin nya roman - Pappaklausulen.
Han är totalt haussefri och talar okonstlat och uppriktigt om sin väg till författarskapet. När han berättar är det som om han trots vissa tidiga tvivel ändå alltid hållit sig nära sig själv, för att aldrig glömma vem han är och för att kanske lyckas skriva fram den han anar - den som vill bli till. Han är öppen o reflekterande. Han har inga lätta frågor. Inga självklara svar. Men nerv.
Jag tror att författarskap handlar om att komma till sig själv. Att se något, landa inuti, ta ut nästa steg. Och när Jonas Hassen Khemiri talar, då bränner det äntligen bakom mina ögonlock.
